När mitt jobb går ut på att kommentera politik finner jag det lämpligt att börja min sista vecka med att kort ge min frisinnade syn på de åtta riksdagspartiernas nuvarande situation.

Vänsterpartiet
Det verkar pågå en inre strid i partiet. En falang tycks vilja satsa mer på klassisk socialistisk politik med utspel som pristak på mat och protektionism på elmarknaden. Den andra falangen tycks vilja prioritera miljö-, migrations- och rättighetsfrågor. Jag hoppas att den senare falangen går vinnande ut striden.

Även om jag ofta inte håller med om tillvägagångssättet V föreslår så behöver Sverige fler röster som kämpar för att lyfta miljöfrågor och stå upp för alla människors lika värde. Ekonomiska frågor är däremot något som partier kan få lämna till andra partier.

Socialdemokraterna
Som frisinnad föredrar jag att de liberala mittenpartierna (C och L) samarbetar med S framför ett M som har gjort gemensam sak med SD.

Under Magdalena Andersson tycks det finnas en genuin vilja att kunna koppla bort V och driva en mer socialliberal politik. Med de politiska förutsättningar som finns på riksplanet idag önskar jag att S lyckas med denna ansats.

Detta är också ett projekt som S har gott om tid att lägga energi på i dagsläget då regeringen drunknar i krishantering.

Miljöpartiet
Miljön är otvivelaktigt en ödesfråga för Sverige och världen och att MP går så pass dåligt då andra gröna partier i Europa går bra är överraskande.

När det går dåligt för partier så skyller de nästan alltid på att de har varit för dåliga på att kommunicera ut sin politik, i MP:s fall tror jag faktiskt att det kan stämma. Till deras försvar försvåras kommunikationen dock av att partierna längst till höger har ägnat avsevärd energi till att demonisera MP på ett sätt som är ovärdigt svensk politisk debatt.

För övrigt anser jag att det delade partiledarskapet bör avskaffas.

Centerpartiet
Tyvärr ser det rätt mörkt ut för C. I partiprogrammet finns många kloka resonemang men det kommer att bli tufft för partiet att få medieutrymme att prata om detta. Bytet av partiledare slog hårt mot opinionssiffrorna av flera anledningar och det kommer att äta upp den korta tid partiet får i rampljuset.

Det största problemet är troligen att Annie Lööf varit en så central del av väljarnas bild av partiet och då en stark partiledare försvinner blir det svårare för efterträdaren. Sedan har Muharrem Demirok redan hamnat i flera politiska blåsväder med bland annat misshandelsdomar och turkiskt medborgarskap, mitt i en brinnande NATO-debatt. Partiet har en mycket tuff tid framför sig.

Liberalerna
Här måste något radikalt ske om partiet ska kunna behålla sin plats i riksdagen. Det var med moderata stödröster som man tog sig in i riksdagen och små partier brukar ha svårt att hävda sig i samarbeten med större partier. Därtill finns problemet att väljaropinionen brukar straffa partier som har suttit i regering och denna mandatperiod verkar bli minst sagt stormig.

Om partiet ska sitta kvar efter nästa val måste något förändras, men jag vet helt ärligt inte hur partiet ska kunna rädda upp den sits man har satt sig i.

Moderaterna
Jag hoppas att vandringen högerut snart är över. M samlar många olika borgerliga åsikter och i partiet finns fortfarande de liberala rösterna som gladdes av moderaternas tid under Reinfeldt. En tid då partiet hade väldigt högt väljarstöd eftersom att man positionerade sig nära den politiska mitten.

Nu när L och C håller på att krympa bort är det ett ypperligt tillfälle för M att hitta tillbaka till den mittenpolitik som Reinfeldteran visade att många svenskar uppskattar.

Kristdemokraterna
Då jag började följa politik var KD ett parti för äldre som värnade den lilla människan och var tämligen konservativa i socialpolitiska frågor. På den nuvarande retoriken och de prioriteringar som partiet gör verkar det som att konservatismen har blivit allenarådande. Jag hoppas att krafter inom partiet åter lyfter vurmandet för de mest utsatta i samhället och låter det ta mer plats.

Sverigedemokraterna
SD ligger så långt bort från frisinnade värderingar att jag inte har något hopp om det politiska innehållet. Partiet har dock lika stor rätt som de andra politiska partierna att agera på den politiska scenen. Jag tillhör dem som envist tror att det bästa vi kan göra för att motarbeta åsikter vi inte delar är att bemöta dem i en respektfull, saklig och ärlig debatt.