För en tid sedan stod det klart att Gudrun Schyman lämnar det parti som hon var med och grundande.
Hon toppar i stället Klimatalliansens lista till riksdagsvalet, där förre ärkebiskopen KG Hammar står på andra plats.
Eftersom Gudrun Schyman ställer upp på ett annat partis lista inledde Feministiskt initiativ ett uteslutningsärende. Schyman tackade därför för sig och beklagade att Fi numera är ”som ett traditionellt parti”.
Det är svårt att tänka sig Fi utan Schyman. För partiet innebär avhoppet troligtvis spiken i kistan. Även om partiet en mandatperiod fick ett mandat i Europaparlamentet, och finns kvar i ett antal kommuner, lyfte man aldrig riktigt.
Som feminist, i mitt fall liberal feminist, borde jag kanske beklaga att det har gått så dåligt för ett ”feministiskt initiativ”.
I stället känner jag lättnad. Kan en lång period av kulturrelativism – förnekande och förminskande av hedersförtrycket – äntligen vara över? Åtminstone bland folk som kallar sig feminister?
Visst kommer Feministiskt initiativ att bli ihågkommet för att ha varit ett tydligt vänsterparti. Till exempel visade sig snabbt partiets ”feministiska ekonomi” vara knallröd. Gudrun Schyman svarade i Ekots lördagsintervju, på frågan om hur sex timmars arbetsdag ska finansieras, nonchalant att ”Man kan räkna på hitan och ditan” (20/5 2017).
Men problemet var inte att partiet var vänster, utan det var just kulturrelativismen. Viljan att sopa hedersförtrycket under mattan.
Det började redan när Gudrun Schyman, som partiledare för Vänsterpartiet 2002, höll det så kallade talibantalet. Då sa hon att ”det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”.
Det gällde alltså att bunta ihop alla sorters förtryck.
Schyman var verkligen inte ensam om att på den tiden inte vilja särskilja hedersförtrycket från mäns våld mot kvinnor. Helst skulle hederskulturen förminskas, viftas bort – och de som ändå ”tjatade” om den skulle misstänkliggöras.
Ganska snart efter att Fi hade bildats kom uppgifter om att den som internt i partiet lyfte frågan om hederskultur blev motverkad.
Vänsterfeministen Maria Hagberg, som länge hade arbetat mot hedersförtrycket, även i irakiska Kurdistan, satt i Feministiskt initiativs styrelse. När hon uppmärksammade hederskulturen blev hon motarbetad, hon anklagades för rasism och misstänkliggjordes, berättade hon. Maria Hagberg hoppade därför av Fi.
När jag för några år sedan intervjuade Sara Mohammad, som leder organisationen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”, sa hon att Fi inte bara har nonchalerat hedersutsatta, utan även varit ”ett stort hinder” i kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck.
Mohammad berättade att partiets riksdagskandidater och aktivister har motarbetat hennes förening.
Amineh Kakabaveh, som leder föreningen ”Varken hora eller kuvad”, gav ett liknande svar. Hon berättade att personer från Feministiskt initiativ misstänkliggör dem som lyfter problemen med hedersförtryck.
Senare hamnade Kakabeveh även i konflikt med sitt gamla parti – Vänsterpartiet – efter just infekterade debatter om hedersförtryck och moralpoliser. Hon har fortsatt att driva frågorna som politisk vilde i riksdagen.
Gudrun Schyman hade som feministisk influencer, och med Fi, alla möjligheter att lyssna på hedersförtryckets offer och lyfta deras berättelser. Man ställde sig i stället i vägen för dem som försökte.
Med Klimatalliansen får Schyman ägna sig åt andra frågor. Det kanske är tråkigt för Feministiskt initiativ – men knappast en förlust för feminismen.