Mycket folk är på plats vid Almedalsveckan. Det blir en hel del prat om AI.
Det pratas om AI-agenter. Inom en snar framtid kommer du att ha en digital agent som vet precis allt om dig och agerar som din virtuella butler.
Vill du åka på en solsemester? Säg bara ”Bali, februari, tjugotusen” och din agent sätter samman en skräddarsydd resa inom budget. För agenten vet vilka flygtider du föredrar, hur många semesterdagar du har kvar och vilket frukostbröd som bör serveras.
Har du ont i ryggen? Beskriv besvären för din agent och den återkommer med ett anpassat rehab-program, inklusive påminnelser och belöningar kopplat till träningen, eller en bokad tid hos lämplig vårdinrättning.
Går ditt barn i skolan? Läraren kommer att instruera ditt barns agent, som i sin tur ser till att inlärningen är lagom utmanande och rätt uppgifter presenteras.
Det finns hur många exempel som helst på framtidsscenarion där vi som biologiska varelser kommer erbjudas en extremt utökad kapacitet att genomföra och lösa uppgifter runt om oss. Insikten om att AI kommer att revolutionera vår tillvaro, mer än elden, hjulet, elektriciteten, penicillinet och internet tillsammans gjort, gör mig både nyfiken och stressad.
För efter digitala glasögon kommer nu AI-linser som sitter direkt på ögat. Men vill jag ha AI-linser som beställer den där tröjan som blicken fastnade på, när jag inte ens uttalat att jag vill ha den? Eller visar ett virtuellt rött kryss över klänningen som jag inte har råd att köpa? När jag sedan får höra att AI-linserna dessutom ska kunna laddas av min egen tårvätska, funderar jag på om tidig pension inte är att föredra. Mina ögon som är så torra, hur ska det gå?
Jag har inte ens fyllt femtio år, men plötsligt känner jag mig uråldrig. Som att världen runt omkring mig håller på att luckras upp och ta en annan form, bli digital på ett sätt som jag knappt kan föreställa mig. Jag tänker på filmen ”Wall-E” från 2008, där en robot försöker städa upp den förstörda jorden medan människorna lever i rymdfarkoster. Evolutionen har gjort benen till korta stumpar, eftersom all tid spenderas sittande i flygande podar, och man kommunicerar via stora digitala skärmar. Ingen mänsklig interaktion behövs. Är det den framtid som vi går till mötes, när agenterna tar över själva livet?
Ledarkrönikören Åsa Svanberg fokuserar på det positiva med AI vid sin vistelse i Almedalen.
Under mina dagar i Visby väljer jag att fokusera på det positiva. Idéer presenteras för att förkorta vårdköer, förbättra logistikflöden och minska energiförbrukning. Det blir tydligt att alla som leder företag eller utvecklar samhällen har en hel del att ta tag i, för ingen kommer undan ett paradigmskifte av det här slaget. Tror du mig inte så kan du söka på ”Project Astra” och fundera på hur tekniken kommer att påverka din vardag eller ditt företag.
Och jag hoppas, innerligt, att vi kan balansera dessa nya tekniska möjligheter för mänsklighetens bästa och för planetens bästa. För vem vill bli en tjattrande köttbulle som lever sitt liv framför en skärm? Eller en tant som förtvivlat försöker gråta en skvätt på lunchen så att linserna ska laddas upp inför eftermiddagens arbete. Inte jag i alla fall.