Få politiska vårdfrågor väcker så starka känslor som frågan om hyrläkare och den växande frågan om hyrsköterskor. Båda dessa frågor är symtom på att hela vårt vårdsystem brottas med enorma utmaningar.
De enorma utmaningarna
Likt mycket annat inom politiken handlar vården om att prioritera resurser och att få de pengar som finns att räcka till. Inom vårdområdet har kostnadsutvecklingen dock varit långt mycket brantare än inom andra områden. Vård är väldigt dyrt.
De senaste årtiondena har vården genomgått, och genomgår fortfarande, en revolution av förbättrad kvalitet och utökade möjligheter. De läkare som går i pension idag har en helt annan verktygslåda än de hade då de en gång påbörjade sin läkargärning. Det innebär att vården är oerhört mycket bättre på att avhjälpa patienternas problem, men utveckling är inte gratis.
Avancerade behandlingar och dyra specialiserade läkemedel kostar mycket pengar. Alla dessa fantastiska möjligheter gör också att patientärenden tar längre tid. Ett tydligt exempel är att det gick fortare att ordinera blodtrycksmedicin då det bara fanns två att välja på medan det idag finns en lång rad olika preparat att ta ställning till. Medarbetarnas tid är förstås också en ökande kostnad för vården.
Då förväntningarna på vården stadigt ökar parallellt med att budgetramarna ligger jämförelsevis stilla uppstår budgetunderskott. Besparingar leder ofta till försämrad arbetsmiljö som i sin tur gör att färre vill arbeta till de löner som erbjuds.
Till utmaningarna ska också läggas att vården är en verksamhet som inte får stanna upp. Det finns alltså ett krav på att alltid bedriva verksamhet och då uppstår situationer när man måste hyra in förstärkning. Den typen av extrem efterfrågan är minst sagt kostnadsdrivande och då fortsätter en negativ spiral av ökade kostnader och försämrade förutsättningar för vården att klara sitt uppdrag.
Hyrpersonal som syndabockar
I debatten förekommer ofta skuldbeläggning av de som väljer att arbeta som hyrpersonal. Det talas om att de “dränerar regionen” och dylika formuleringar. Den typen av uttalanden antyder att medarbetarna i fråga istället borde arbeta åt regionen, en av våra absolut mest kritiserade arbetsgivare.
Det har konstruerats ett systemfel där man som anställd kan välja att acceptera de svåra arbetsförhållanden som regionen erbjuder till en viss lön eller som hyrpersonal ha långt större frihet och samtidigt få högre ersättning.
Lösningen på situationen är inte att skuldbelägga de som tröttnat på att vara anställda i regionen. Lösningen måste vara att försöka åtgärda själva systemfelet.
En potentiell lösning
Sveriges kommuner och regioner (SKR) har under en tid arbetat för att ta fram en upphandlingsmodell där alla regioner kan ingå i samma avtal. Detta innebär i praktiken att regionerna slutar att bjuda över varandra i frågan om att locka till sig nödvändig hyrpersonal.
Upphandlingens utformning kan absolut diskuteras, men initiativet att hantera frågan genom en gemensam upphandling är klok då det underlättar för kvalitetskontroller, fördelningen av arbetskraft över landet och inte minst kostnaden för hyrpersonalen.
Upphandlingsförfarandet har i dagsläget fastnat i förvaltningsrätten då bemanningsföretagen förstås inte är positiva till begränsningar av deras verksamhet. Men om upphandlingen utformas på rätt sätt kanske vi kan se början på slutet för de skenande kostnaderna för hyrpersonal.
Men…
Man måste i sammanhanget komma ihåg att den uppkomna situationen med allt mer hyrpersonal är ett symtom på att människor inte vill vara anställda av regionerna. För att vi ska få fasta läkare och sköterskor måste arbetsförhållandena också förbättras. Utan andra omfattande reformer kommer den ovan diskuterade lösningen bara bli ett plåster på ett infekterat sår.