Mina eller dina? Vi tillåter inte vem som helst att ta del av pengar vi tjänat eller saker vi äger.
Det finns något grundläggande problematiskt med skatter. Vi tillåter inte vem som helst att ta del av pengar vi tjänat eller saker vi äger. I alla samhällen är det viktigt för var och en att lära sig skillnaden på mitt och ditt. Samtidigt är fördelningen av gemensamma skyldigheter lika grundläggande.
Någon måste betala för det som är gemensamt och ju mer som ska vara gemensamt, desto mer behöver betalas. Detta är den första av tre texter om skatter. I denna text skriver jag om vår vilja att betala skatt och lite om hur mycket vi faktiskt betalar.
Det verkar som att viljan att betala skatt hänger ihop med demokratin. I ickedemokratiska stater framstår skattekravet ofta som ett övergrepp. Men inställningen till skatterna skiljer sig också mellan demokratiska länder.
Italien lyfts ofta fram som ett land med många skattefuskare. Drygt en fjärdedel av allt som borde komma in som skatt i Italien betalas aldrig in. För Sverige varierar det så kallade skattefelet istället mellan några promille och nio procent beroende på vilken skatt man undersöker. Orsaken till detta är inte att italienare är mer skurkaktiga än svenskar. Istället finns det historiska förklaringar som handlar om vilken tillit som befolkningen har till varann och till staten.
En skillnad mellan Sverige och Italien är att den Svenska kyrkan alltid försvarat statens rätt att ta upp skatt. När Italien enades under slutet av 1800-talet var kyrkan kritisk till centralmakten och ifrågasatte dess rätt att ta ut skatt. Den kritiken sätter sina spår även idag. En annan skillnad mellan Italien och Sverige är att Italien kännetecknas av att väldigt många skattefuskar litegrann, medan det är mer typisk i Sverige att skattefusk handlar om stora summor vid enskilda tillfällen.
I Sverige finns det dock en spridd uppfattning att skatt är något rimligt. Svenskar har generellt hög tillit till att staten, regionerna och kommunerna använder pengarna till viktiga saker. I Italien finns ett grundläggande ifrågasättande kring vad motsvarande politiska organisationer har rätt att göra.
Det totala skatteutaget kan beskrivas på olika sätt. Den svenska skattekvoten 2023 var 41,4 procent. Skattekvoten är skatternas andel av Sveriges bruttonationalprodukt.
Skylt vid Skatteverkets tidigare huvudkontor i Solna.
På individnivå kan man tänka sig en undersköterska från Kåge som tjänar den svenska snittlönen för undersköterskor på 31 300 kr per månad. Hon betalar 6 811 kronor i inkomstskatt varje månad. Hon betalar också skatt när hon köper något. Det blir ca 15 procent av hennes inkomst som går till punktskatter och moms. Det motsvarar 4 695 kronor. Då har hon betalat totalt 11 506 kr i skatt. Det är 36 procent av hennes månadsinkomst.
Som synes drabbas inte varje enskild person av en skattekvot på 41,4 procent. Det beror på att vissa skatter är dolda för oss privatpersoner. Det är de indirekta skatterna på arbete som betalas av arbetsgivarna när vi får lön. Det beror också på att Sverige har ett progressivt skattesystem som gör att höginkomsttagare betalar högre skatter än låginkomsttagare.
De flesta svenskar har alltså en relativt positiv syn på att betala skatt, och skattebördan är fördelad på ett sådant sätt att de som tjänar mest också betalar mest. Med detta sagt kan man undra om det verkligen är rätt saker som beskattas? Borde inte skatt tas ut på sådant som är skadligt? Och är det inte så att många skatter bara krånglar till livet? Om det handlar nästa text i denna serie.