Sverigedemokraternas framgång ska här försöka förklaras med en styrka som har fått dem att verka sympatiska, en organisatorisk färdighet som får dem att behålla väljare som tagits från andra partier och fenomenet att vi alla föredrar mysighet framför oro.

Den sympatiska styrkan som partiet har besuttit fram till helt nyligen är att de aldrig har behövt stå till svars för sina löften. Så länge ett parti är i opposition är det lätt att lova allt till alla utan att behöva hantera konsekvenserna.

Det är väldigt sympatiskt att vilja höja bidrag och sänka skatter. Då väljare ledsnat på de partier som länge behövt ta ansvar ligger det nära till hands att ge ett nytt parti, som lovar guld och gröna skogar, en chans att få politisk makt.

Denna styrka håller dock på att, på ett väldigt smärtsamt sätt, glida partiet ut händerna när man nu utgör en del av regeringsunderlaget och måste tampas med att verkligheten är långt mer komplicerad än vad löftena har gett sken av. En prissänkning på några få öre litern på bränsle ligger långt ifrån det flertalet kronor som lovades innan valet.

Förlusten av det som var en av partiets givna styrkor, att kunna lova saker utan att behöva ta ansvar, kommer rimligtvis att leda till påtagliga förändringar i partiets offentliga retorik.

Att jag specificerar den offentliga retoriken för oss in på SD:s kanske starkaste organisatoriska färdighet, att bygga gemenskap. Detta gör att det finns en tydlig skillnad på vad partiet kan säga i traditionella medier kontra vad man kan föra ut i de egna kanalerna.

Av alla de svenska partierna är SD troligen det parti som har lyckats bäst med att bygga upp egna kommunikationskanaler. Sedan kan partiet effektivt använda dessa kanaler för att bygga en känsla av sammanhang och gemenskap.

I striden om väljarna och i kampen om att sätta dagordningen i den politiska debatten är det oerhört värdefullt för partiet att ha en uppsjö av grupper på sociala medier, trådar på forum och inte minst populära Youtube-kanaler. Där kan SD, relativt ofiltrerat och oemotsagt presentera sin världsbild.

Detta används bland annat till att bygga upp en “vi-känsla” och en gemenskap som leder till att många väljare troligen känner sig sedda och inkluderade på ett sätt som andra partier tyvärr har svårt att konkurrera med.

Det finns all anledning för övriga partier att titta närmare på hur de kan bli bättre på att få partimedlemmar och väljare att känna sig som en del i ett större projekt och en gemensam vision.

Slutligen har vi då SD:s mysfaktor.

Vi lever i en tid som definieras av enorm förändring sett till nära nog alla aspekter av samhället och det Sverige som man föds in i kommer onekligen att vara oerhört olikt det Sverige som man möter på sin ålders höst. Förändring av denna magnitud leder ofta till oro och otrygghet.

Det är fullt rimligt att människor då söker sig till konstanter i tillvaron och gärna ser att förändringen inte ska ske så fort. Det blir hotfullt med sådant som ifrågasätter hur man alltid har haft det och i det läget kommer konservatismen och SD in och erbjuder sig vara klippan i stormen.

Då mycket förändras lovar SD att motverka förändring genom att till exempel ifrågasätta global uppvärmning och motsätta sig att människor från andra kulturer ska få komma hit. Den ideala bilden av Sverige ligger, enligt SD, bakom oss och vi bör åter ta oss tillbaka dit.

Jag har förståelse för att människor känner sig oroliga och att många tittar bakåt med nostalgiska glasögon. Det kan då kännas lockande med konservatismens retorik, men låt dig inte förledas.

Det var inte bättre förr. Aldrig förr har Sverige varit så jämställt. Aldrig förr har förståelsen för miljön varit så stor. Aldrig förr har rätten att älska vem man vill varit så påtaglig.

Vi måste fortsätta att kämpa för tolerans och humanism och den kampen kan bara vinnas genom debatt och att progressiva krafter vässar sina argument och möter känslan av oro. Vi måste lyckas förmedla att reform kan vara av godo, även om själva förändringsprocessen ofta är allt annat än mysig.