Lovisa Johansson och Katarina Larsson är två centerpartister som kräver bättre tillgång till förskola i byarna.
"Förskolan är inte bara en plats för barnens lärande, utan också ett nav för bygemenskapen och avgörande för att få vardagen att fungera för föräldrarna." Så skrev centerpartisterna Lovisa Johansson och Katarina Larsson nyligen i en debattartikel här i Norran (21/10).
Deras text är ett försvar för förskolor på landsbygden, men jag läser den i lika hög grad som en text om rättvisa. Människor som bor på landsbygden kräver ett rättvist samhälle, precis som alla andra.
Förskolan och skolan blir ofta ett konkret exempel när rättvisa mellan stad och land diskuteras. Det kan upplevas orättvist när byskolan läggs ner. Norrans läsare har återkommande fått läsa om bybornas kamp att hålla igång Parkskolan i Glommersträsk. Det har krävts stora ansträngningar, och lite tur, för de som bor i bygden att undvika en nedläggning av den.
Skolan i Glommersträsk har verksamhet från förskoleklass till årskurs sex. Inför detta läsår räddades skolan precis på målsnöret. Byn lyckades visa att det skulle finnas 26 elever från höstterminen och undvek då ett beslut om stängning. Kravet från kommunfullmäktige i Arvidsjaur var minst 25 elever. Räddningen är dock inte permanent. Minskar elevantalet inför nästa läsår aktualiseras nedläggningshotet.
Jag har i tidigare texter skrivit om att rättvisa kan ses som en balans mellan jämlikhet och prestation. Trots att båda aspekterna är nödvändiga för att samhället ska uppfattas rättvist så kolliderar de med varandra. Det går inte dela allt lika om var och en ska få det den förtjänat.
Parkskolan i Glommersträsk har flera gånger hotats av nedläggning på grund av för få elever.
När det gäller byskolor läggs dock ett annat rättviseproblem till. Vem, vilka eller vad är det som vara jämlikt och belönas efter förtjänst? Citatet som jag lånat från centerpartisterna blir ett exempel på detta. Både barnen, föräldrarna och bygemenskapen nämns.
Man skulle kunna tänka sig att kommunerna ska värdera alla bygemenskaper rättvist. Ingen by, landsbygd eller stadsdel ska prioriteras framför en annan. När varje ort ska behandlas lika är det svårt att motivera varför det ska ligga en skola eller förskola på en plats och inte på en annan.
Man kan å andra sidan tänka sig att föräldraperspektivet är det som ska väga tyngst. Rättvisan ska råda mellan föräldrar i kommunen. Då blir det såklart nödvändigt att satsa mer resurser i områden där det bor många föräldrar och något mindre i områden där det bor färre.
Jag tror dock de flesta anser att barnen är de viktigaste när vi talar om förskolan och skolan. Då gäller det både barnens egen syn på vad skolan och förskolan är, men också vad vi som samhälle anser att verksamheterna ska erbjuda dem.
Skolbussen är en nödvändig resurs för att alla barn i norranområdet ska komma till skolan.
Få tolererar skol- och förskoleverksamheter där barnen får lära sig det som förväntas, men där alla otrivs. I mina ögon verkar dock förvånansvärt många vara villiga att acceptera det motsatta. Om barnen trivs och är trygga, så är det mindre noga att de får alla chanser att lära sig allt.
Det är just där som dilemmat med små förskolor och skolor blir tydligt. Eftersom de är små måste de klara sig med en liten personalgrupp som ska klara allt. Ibland går det bra och det lyfts ofta fram i debatten att barnen trivs, även om jag menar att det också kan vara färgat av önsketänkande i kampen för byskolan. Ibland går det dåligt och det kan bli så dyrt att besparingar måste göras på andra skolor.
Alla barn har samma rätt till god utbildning. Tillgången till lärare är ofta en springande punkt för att lösa detta. Om det inte går att ordna i byn så är det rättvist att barnen får bra undervisning på någon annan skola. Det är en ståndpunkt som jag tycker politiker borde lyfta fram oftare.