Det är inte gudarna som blivit tokiga.
Det är människorna.
Självklart långtifrån alla. Men de som blivit det räcker mer än väl.
Mycket av sommarens nyhetsrapportering har handlat om de globala klimatförändringarna, gängkriminalitet, dödsskjutningar och coronapandemin. Talibanernas maktövertagande i Afghanistan och de allt hårdare åtdragna kinesiska tumskruvarna på all form av oliktyckande och oliktänkande. Senaste draget är att i efterhand förbjuda filmer som redan passerat den stränga censuren.
Graden av tokighet i några av ovan nämnda exempel är upp till var och en att avgöra.
Den här texten ska nämligen handla om andra tokerier, om brist på respekt och hänsyn, om hat och hot. Om en oönskad del av vardagen.
Att allehanda socialarbetare blir hotade, och ibland attackerade, är ingen nyhet. Fler än sex av tio socionomer har utsatts för hot eller våld i sitt yrke inom socialt arbete (Tidningen Framtidens Karriär – Socionom 31/1 2018).
Hotade och ibland attackerade blir också allehanda skolpersonal och elever. För en tid sedan blev en 45-årig lärare attackerad med kniv av en 15-årig elev på en skola i Eslöv. Hen skyller på ett ”psykotiskt tillstånd”.
Hotade och ibland attackerade blir också journalister, politiker och andra opinionsbildare.
I juni sköts en polis till döds i Biskopsgården på Hisingen i Göteborg. Bilister har försökt köra på poliser.
Uppräkningenhade kunnat fortsätta ett bra tag till. Det är precis som Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda Korset i Skellefteå, konstaterar i sin fredagskrönika (Norran 27/8 2021): Det är mycket elände som ryms på en några tum stor dataskärm.
För någon vecka sedan hade Aktuellt – eller var det Rapport – ett inslag om vägarbeten. Att det finns bilister som fullständigt struntar i hastighetsbegränsningarna är ingen nyhet. Däremot är det respektlöst.
Nytt, eller i varje fall så frekvent förekommande att SVT tagit upp problemet, är de bilister som går ut ur bilden och skäller ut vägarbetarna för att de gör sitt jobb. För att de förbättrar vägarna för just de bilister som gapar och gormar, som ibland tar till handgripligheter.
Det är, ursäkta uttrycket, fullständigt hjärndött.
Vi kan nöja oss med att skylla på att vissa agerar mer eller mindre oklokt i stressade situationer, vi kan skylla på samhällets polarisering, och på en hel del annat. Det finns allting någonting eller någon annan att skylla på. Aldrig är det mitt eget fel.
Det går att ropa sig hes på hårdare tag, längre straff och fler utvisningar. Det är det vissa partier som är väldigt bra på.
Och ja, så länge busen B och mördaren M sitter bak lås och bom kan de inte göra samhället någon skada.
Om de nu inte beslutar sig för att gå bärsärkargång på anstalten.
Ja, det är mycket elände som ryms på några tum på en skärm. Och det lär inte bli mindre elände med längre straff. Med fingret på avtryckaren funderar inte den blivande gärningsmannen på om det blir fyra, tio, femton år eller livstids fängelse.
Det behövs helt andra saker.
Det kan tyckas både högtravande och löjeväckande. Men den enda medicinen för att samhälle, där respekten för andra tenderar att bli en allt större bristvara, är att visa respekt för andra. Någonstans på vägen har det nämligen blivit alltmer okej att hota och hata.
Hoten och hatet har i alltför stor utsträckning normaliserats i dagens Sverige.
Svaren på hur utvecklingen kan vändas är både mångfacetterade och komplicerade. För det handlar inte om ett utan flera svar. Det handlar till exempel om ekonomiska faktorer, om sociala faktorer och om mycket annat.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Det är en devis som används i både möjliga och omöjliga sammanhang.
Låt mig därför sluta den här lördagskrönikan med en liten solskenshistoria. Sander Ejrevi är 16 år. Han var en av Skellefteå kommuns sommarföretagare. Hans affärsidé var att hämta burkar och petflaskar och panta dem, klippa gräsmattor och handla åt folk.
Var blev solskenet i den här historien av?
Jo. Sander Ejrevi bestämde sig snabbt för att donera hälften av intäkterna från sommarjobbet till Barncancerfonden. Ungefär 5 000 kronor brev till Barncancerfonden till slut. Snyggt jobbat, väldigt snyggt jobbat.
Långtifrån alla människor är tokiga, riskerar att bli tokiga.
Trots att samhället blivit hårdare, mindre förlåtande, mer individualistiskt finns det de som går mot strömmen, som har ett hjärta av guld.
Som tur är så är det inte bara elände som ryms på några tum på en dataskräm.
Fotnot: Filmen som det i undertexten refereras till är den vansinnigt roliga sydafrikanska-botswanska filmen ”Gudarna måste vara tokiga”.