En gymnasieutbildning innehåller några olika grupper av kurser och ämnen. Den allra största delen är de gymnasiegemensamma ämnen som alla elever läser och de ämnen som är speciella för det enskilda programmet. Utöver detta finns valbara kurser inom programmets specialitet och det individuella valet, där eleverna väljer mer fritt.
Ur ett elevperspektiv kan dessa val uppfattas som mycket betydelsefulla även fast de för de flesta inte har någon avgörande betydelse för möjligheterna till jobb eller framtida studier.
Det finns dock goda skäl att gymnasiet inte bara ska vara strömlinjeformat och inriktat på vad som komma skall inom plugg eller jobb. Ungdomar bör få utveckla flera sidor av sin person i skolan. Det är här som idrottsutbildningarna har en plats på gymnasiet.Det finns tre former.
Riksidrottsgymnasium (RIG), Nationell idrottutbildning (NIU) och lokal idrottsutbildning (LIU). Den första sorten finns inte i Skellefteå, men tillsammans med NIU är den helt inriktad på elitidrottsutövare. Den sista sorten, LIU, har idrottsutövande ungdomar i allmänhet som målgrupp.
Inför läsåret 2025 försvinner 15 av 18 idrotter inom LIU i Skellefteå. Orsaken till denna förändring har sina rötter den viktiga samhällsfrågan: Ska kommunen sköta allt själv, eller vågar den lita på föreningarna?
Det finns en förhistoria i Skellefteå som handlar om NIU. Efter anmälningar om att elever utsattes för kränkningar inom Taekwondoföreningen Soo Shim beslutade kommunen att anställa en egen instruktör.
Beslutet om Soo Shim var helt nödvändigt, men det som sedan hänt ser jag som en överreaktion. Gymnasienämndens vice ordförande Jens Wennberg (L) var den som väckte frågan om kommunens fortsatta linje. Han menade att förutsättningarna för NIU borde vara lika för alla föreningar.
Frågan har vandrat genom politiken och skolförvaltningen. Svaret har på varje beslutsnivå har blivit att de egna lärarna ska sköta idrottsutbildningarna, inte föreningarnas funktionärer.
Det är helt begripligt att gymnasieförvaltningen väljer en modell där de anställer egna lärare. Det är enklast ur det interna kvalitetsarbetets logik. Ur ett politiskt perspektiv är vägvalet inte lika självklart. Extra märkligt är det att just Liberalerna valt att driva på utvecklingen.
Skellefteå kommun lider av ett allvarligt kan-bäst-själv-syndrom. Det märks inom alla verksamhetsområden. Ofta har Socialdemokraterna fått kritik från Alliansen för att de konkurrerar med privata näringslivet och gör för mycket i egen regi. Men denna gång har ett alliansparti satt en dålig boll i rullning utan tydliga protester från andra i oppositionen
Utvecklingen med idrottsutbildningarna är ett steg i fel riktning. Nu etableras ett nytt område i samhället där den politiskt styrda byråkratin ska göra allt och övriga delar av samhället stängas ute.
Jag har full förståelse för alla som vill diskutera rimligheten i att elever på ekonomiprogrammet spelar padel på skoltid. Men jag vill hävda att gymnasieskolans problem inte är vilka kurser som erbjuds inom individuella valet. Problemet ligger främst i det totala antalet gymnasieinriktningar som erbjuds och att Skellefteå kommun är överambitiös i att erbjuda dem alla.
Det var genom engagemang från föreningarnas funktionärer som elever kunde ha idrott som en liten del av sin utbildning. Nu har den möjligheten begränsats och jag tycker faktiskt att det är helt i onödan.