I ett flertal artiklar har Norrans läsare fått bekanta sig med Daxio och deras verksamhet. När företaget granskas på detta sätt hissas ett betydande antal röda flaggor, sett till frågan om företaget är något man bör lägga sina sparpengar på.
Många av dessa flaggor är i rättvisans namn svårare att hitta om man inte gräver efter det. Det är rimligt att man inte på egen hand hittar att den norska motsvarigheten till Spelinspektionen har varnat för företaget eller att andra aktörer på den svenska kryptomarknaden anser att Daxio ägnar sig åt bedrägeri.
Däremot finns det en samling faktorer som är relativt enkla att identifiera på egen hand. Till exempel så använder sig företaget av system och begrepp som är relativt okända för gemene man och de vill inte lämna ut så många detaljer om hur det går till i praktiken. Därtill ger en sökning på en av grundarnas namn information om att han tidigare är dömd för att ha sysslat med bedrägeri.
Den största varningsflaggan är dock ett klassisk fall av att det låter för bra för att vara sant. En investering som sägs generera stora vinster, utan några risker, bör få de flesta att ifrågasätta varför verksamheten då inte har fått större genomslag i andra sammanhang.
Varför dras då människor in i verksamheter som denna?
Det finns förstås väldigt många olika saker som kan leda till ett sådant agerande, däribland målgruppsanpassad marknadsföring och karismatiska personer som presenterar verksamheten för potentiella nya deltagare.
Jag vill dock passa på att lyfta ett annat fenomen: Människors benägenhet att med näbbar och klor försvara sina tidigare ställningstaganden.
I fallet Daxio lockas personer in av billiga och enkla första steg för att ta del av företagets verksamhet, men snart därefter lockas deltagarna till större och större investeringar. Att få personer att gå med på dessa större investeringar underlättas av att personerna i fråga redan har börjat lita på företaget och dess företrädare.
Om vi breddar perspektiven lite kan vi se att detta fenomen, att okritiskt försvara sina tidigare ställningstaganden, har stor spridning i vårt sätt att agera.
Det syns i vardagsfrågor som de klassiska konflikterna om katt eller hund, Skellefteå eller Skellefte och inte minst plättar eller pannkaka. Exemplen är förstås banala, men det är sådant som många av oss gärna debatterar med själ och hjärta då den andra sidan av åsikten är galen.
Detta agerande, av att försvara det egna och inte ens vilja ta till sig den andra sidans argument, märks också tydligt i viktiga samhällsfrågor som till exempel klimatdebatten och synen på könsroller.
Att agera på detta sätt påminner om ett slags intellektuellt tunnelseende och det är mycket skadligt för den offentliga debatten och vår gemensamma vilja att bygga ett bättre samhälle.
Det är dock inte lätt att stanna upp och försöka kritiskt granska de ställningstaganden man har gjort och i många fall kämpat för. Men man måste försöka komma ihåg att det är fullt möjligt att andra människor har kommit på en ännu klokare idé än den man en gång i tiden valde att följa.
Det är alltså svårare att vara kritisk då man har valt att aktivt ta ställning för något, det är som att det kritiska tänkandet går på en nit. Så man skulle väl kunna beskriva det som att Daxio har utnyttjat det kritiska tänkandets kryptonit.