Då jag själv gick i skola minns jag att läraren en gång pratade om Berlinmurens fall som en händelse som alla kan komma ihåg och relatera till. Han frågade sedan om vi kom ihåg detta. En kort tystnad följde och sedan räckte en elev upp handen och informerade om att det var året vi föddes.
Situationen var förstås rätt komisk ur vår synpunkt, hur kunde läraren tänka så fel?
Men så blev jag lärare själv och hamnade i en likartad situation där mina elever inte alls kunde relatera till till terrordådet i New York 2001. Det var för att mina dåvarande elever varit ett eller två år gamla 2001.
Vi har så olika referenser
Att personer ur olika generationer har olika referensramar är väl i och för sig föga förvånande. Att de som växte upp med tv som en nymodighet skiljer sig från de som växte upp med internet eller smartphones.
Men det är inte bara en fråga om skillnad mellan generationer. Det handlar idag snarare om stora skillnader mellan de flesta människor, oavsett ålder.
Tillgången till internet och därmed världens samlade kultur och kunskap har medfört fantastiska möjligheter och snabb utveckling.
Om du har en smal hobby eller en nischad åsikt om något ger internet dig alla möjligheter att förkovra dig i detta tillsammans med andra personer världen över. Aldrig förr har det varit så lätt att få vara annorlunda.
Det finns dock en baksida av framgången. Olika referensramar leder till olika världsbilder. Olika världsbilder leder till konflikt.
Ordet som kan förklara så mycket
Världsbild. Ordet innefattar, i bred bemärkelse, hur var och en ser på världen. Vår syn på världen färgas av de referenser och perspektiv som vi har fått ta del av och världsbilden avgör vår attityd till viktiga samhällsfrågor. Då referensramarna är väldigt olika från person till person blir det långt mycket svårare att hitta kompromisser i svåra politiska frågor.
Men världsbilden leder också till ett problem som är svårare att sätta fingret på. Det leder till en brist på gemenskap i närsamhället. Denna brist leder för många i sin tur till psykisk och fysisk ohälsa. Människan är ett flockdjur och vi behöver gemenskaper.
Att olika sätt att förstå världen logiskt sett leder till mer konflikt känns givet, men det är kanske till och med viktigare att komma ihåg det också leder till en känsla av bristande gemenskap och i förlängningen till en känsla av ensamhet.
Nu kan gemenskaper på internet också fylla mycket viktiga funktioner i mångas liv, men jag tror inte att de kan ersätta behovet av att ha en bra relation med de som finns i varje persons närhet.
Bristen på gemenskap är ett stort och växande problem för väldigt många människor.
Vad kan vi göra åt saken?
Det är förstås inte lätt att ge ett enkelt svar på hur denna komplexa problematik ska hanteras, men jag tror att regeringens tanke på en kulturkanon kan avhjälpa situationen i viss utsträckning.
Nu är det i och för sig mycket oklart hur regeringens kulturkanon ska utformas och hur den ska komma att användas i praktiken, men jag sympatiserar med tanken. Jag tror att det finns ett värde i att vi kan ha några gemensamma referenspunkter. Hur man ska komma fram till vilka verk som ska ingå känns dock som en dans på ett minfält…
I vilket fall så tror jag att det finns en styrka i att bygga upp gemensamma referensramar och därför har jag ett förslag:
Skellefteå kommun borde organisera så att samtliga svensklärare får träffas och under ordnade former komma fram till ett antal litterära verk/författare som Skellefteås skolungdomar ska få ta del av under sin utbildning.
Det kan röra sig om ett verk per läsår eller ett par per stadium av grundskolan, övrig litteratur bör vara upp till den enskilda skolan eller läraren.
Jag är övertygad om att detta skulle kunna bidra till att bygga en kulturell gemenskap utan att exkludera någon.
Som ett sista medskick vill jag starta upp diskussionen om möjliga verk med att säga att både Sara och Torgny känns som starka kandidater för en lokal kulturkanon.