Dags att utrota den kvinnliga efterskammen

Vi tre i kapprummet hade alla varit "kvinnan i rummet" tidigare. Denna gång hade ingen av oss orkat ta den rollen.

Att vara den enda kvinnan som syns, hörs och pratar i ett rum kan kännas utsatt.

Att vara den enda kvinnan som syns, hörs och pratar i ett rum kan kännas utsatt.

Foto: Tommy Söderlund/arkiv

Ledarkrönika2024-03-08 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Februari 2024. Riksbankschef Erik Thedéen har landat i Skellefteå och under ett välbesökt frukostmöte i Wood Hotell är det dags för frågor från publiken. Hand efter hand sträcks upp och snart börjar jag skönja en trend. Det är enbart män som ställer frågorna. 

Självklart har jag också en fråga. Till exempel, hur mycket av Sveriges inflation är importerad, hur ser Riksbanken på en ökad användning av kryptovalutor, eller hur problematisk är den oreglerade budgivningsprocessen på bostäder för inflationen? Men jag ställer inte någon fråga. Istället hittar jag hittar tusen anledningar till att vara tyst. 

Efter mötet träffar jag två andra (i mina ögon helt briljanta) kvinnor i kapprummet, och de är lika frustrerade som jag över bristen på kvinnliga frågeställare. Sakta börjar vi resonera oss fram till pudelns kärna. Ingen av oss ville vara ”kvinnan i rummet” den här gången. 

Kvinnan i rummet är hon som tar plats, ställer frågan och öppnar upp för att bli ifrågasatt. Det är också hon som senare på kvällen sitter med en väldig massa jobbiga känslor. Vi kallar det för efterskammen. 

Så här låter efterskammen: Var det en dum fråga som jag ställde? Lät jag otrevligt? Borde jag formulerat mig bättre? Var det ens rätt fråga att ställa i sammanhanget? Såg jag sur eller arg ut? 

Vi tre i kapprummet efter Thedéens föreläsning har alla gjort det. Och vi valde att vara tysta just den här dagen, för att vi inte ville hantera den. 

Jaha, tänker du, det där låter som dålig självkänsla. Men nej, det har inget med terapisoffan att göra. Känslan uppstår för att man är ensam. Den enda kvinnan i rummet som syns, hörs, pratar. Då känner man sig utsatt, även om man faktiskt inte är det. 

Dagen efter Thedéen lyssnar jag till fd vd Caroline Farberger, som berättar som sin resa från man till kvinna, från Carl till Caroline. Hon beskriver den mentalt breda korridoren som Carl vandrade i, där han var obrydd om sitt utseende och där andra fick förhålla sig till hans åsikter och humör. Som kvinna har Caroline lärt sig att det finns en osynlig lägsta nivå för utseende och att vissa beteenden inte är okej. Till exempel att ta för mycket plats och än värre, uppfattas som sur eller arg medan man gör det. Korridoren är betydligt snävare för Caroline. 

Där och då slår det mig, det är inte konstigt att efterskammen existerar, då ”kvinnan i rummet” dessutom utmanar sociala normer. Men det måste inte vara så. 

Idag den 8 mars firar vi den Internationella kvinnodagen. En väldigt lämplig dag att börja utrota den förkastliga, jag vågar säga kvinnliga, efterskammen. Det är dags att vi slutar simma runt i den här lite unkna känslogyttjan, bara för att vi tar plats. De goda nyheterna är att efterskammen går att utrota. Det enda som behövs är att vi hjälps åt. 

Är du man och har läst ända hit? Grattis, du kan göra hela skillnaden. Gå fram till kvinnan som gjorde sig hörd och ge beröm. Det är allt. 

Och är du kvinna. Ställ din fråga. Gör det. Så lovar jag att också räcka upp handen, även om min fundering råkar vara både ogenomtänkt och felplacerad, som till exempel om Erik Thedéen har åkt tåg eller flyg till Skellefteå? Vi vet alla redan svaret, men jag lovar att inte känna någon efterskam trots rätt korkad fråga. Utan bara vara nöjd över att du och jag tillsammans var deltagare i rummet.