Jag landade i Skellefteå för 25 år sedan.
Då visste jag, i ärlighetens namn, inte vad jag hade gett mig in på.
Det vet man sällan när man ger sig iväg på en 130 mil lång resa, enkel väg.
Jag hade ett jobb, en etta med kokvrå och släkt på andra sidan Bottenviken.
And that’s all.
Efter att ha blivit testad med småjobb, om jag dög någonting till, så sattes jag på mitt första större uppdrag: Gör någonting på bostadssituationen i Skellefteå. Efter att ha läst in mig på stadens bostadsmarknad åkte jag och fotografen Roine Sandlén iväg.
Första stopp blev Moröhöjden. Där fotograferades nedsläckta bostadshus i majskymningen. Inte ett enda ljus i ett enda fönster så långt ögat kunde nå. Som mest hade Skebo 1 276 tomma lägenheter.
Om det var Skebos eller HSB:s vd har jag glömt. Men han konstaterade att det inte skulle byggas nya lägenheter i Skellefteå på minst 50 år. Han skulle bara veta hur fel han hade.
Drar mig till minnes den episoden när jag sitter och lyssnar på presskonferensen efter kommunstyrelsens sammanträde. En av punkterna handlade om kommunens nya befolkningsmål.
Man kan väl säga ett Skellefteå gått från en kris till en annan. Först ett överskott på lägenheter, nu ett underskott. Mycket tack vare batterifabriken Northvolt. Men det är ingen nyhet.
90 000 invånare 2030, 100 000 invånare 2050. Moderaterna ville sätta ribban ännu högre. Medan Sverigedemokraterna höjer ett varningens finger för kommunens ”radikala befolkningsmål”.
Det här kan tyckas rätt flummigt och ointressant. Siffror och mål som bygger mer på tro än på vetande. Som om de båda kommunalråden Lorents Burman och Evelina Fahlesson plötsligt behärskar fjärrskådningens svåra konst.
Men bakom siffrorna, framtidsvisionerna finns kärv kommunalpolitik utan misskund.
Frågan som kommunens politiker och tjänstemän behöver brottas med är: Vad behövs i form av kommunal service – vård, skola, omsorg, bostäder, infrastruktur och annan kommunal service – för att vi ska klara av befolkningsökningen?
Inte för mycket, inte för lite. Bara lagom.
Den där ”bostadsdirektören”, som påstod att ingenting skulle behövas byggas i Skellefteå på minst 50 år är ett bra exempel på hur svårt det kan vara att förutspå framtiden.
Så vad Skellefteå behöver för att klara befolkningsökningen, den ökade pressen på civilsamhället och inte minst kompetensförsörjningen är politiker och tjänstemän med mod och fingertoppskänsla, med lite tur och gärna utrustade med en lagom dos klärvoajans.