Ätstörningar och psykisk ohälsa kräver politiskt ansvar

Under våren och sommaren har det rapporterats i media om brister inom den psykiatriska vården för barn och unga. Västerbotten är i en särskilt svår sits. Citatet ovan är ett uttalande om detta från ordföranden i hälso- och sjukvårdsnämnden för Region Västerbotten, Anna-Lena Danielsson (S).  Enligt en kartläggning från DN finns det 9 000 barn och unga i Sverige som köat längre än vårdgarantins 30 dagar för att få tid hos barn- och ungdomspsykiatrin (bup). Av dessa var över 1 100 västerbottningar. Det är alltså långa köer till bup i hela landet, men absolut längst köer i Västerbotten. 

Köerna till bup är inget nytt problem och de påverkar såklart många olika patienter. Inte minst de med ätstörningar. Med tanke på det stora antalet personer som lider av ätstörningar i Sverige är det konstigt att samhället inte lyckats samla kraft för att utveckla behandlingsmetoder och öka medvetenheten kring problematiken med ätstörningar. Enligt siffror från Socialstyrelsen från 2019 lider cirka 190 000 personer i åldrarna 15 60 år i landet av en ätstörning. Omräknat till lokala siffror innebär det att motsvarande halva Norsjö kommun eller fler människor än vad som bor i Burträsk lider av ätstörningar inom Norranområdet. Detta är en folksjukdom och läget är värst bland unga flickor och kvinnor. 

Orsakerna till ätstörning är för lite beforskade, men att det är en psykiatrisk sjukdom som påverkas av både biologiska och sociala faktorer verkar de flesta vara eniga om. Hur olika ätstörningar kan botas finns det också för lite kunskap om. Den allvarligaste formen av ätstörning, anorexia nevrosa, räknas som den dödligaste av alla psykiatriska sjukdomar och endast sextio procent tillfrisknar efter 5–10 år. För barn- och ungdomar erbjuder vården i första hand så kallad familjebaserad behandling. Det är en behandlingsform som går ut på att hjälpa föräldrarna att skapa fungerande måltider för barnet. Mycket handlar om kontroll och rutiner med hjälp av matschema och vägning. Även om denna behandlingsform påstås vara den bästa så är den också bevittnat slitsam för de drabbade familjerna. I stället för avlastning och hjälp kan vårdmetoden upplevas mycket krävande. Föräldrarna kan känna sig ensamma i ansvaret för såväl barnets sjukdomstillstånd som möjliga tillfrisknande. Hur detta fungerar och upplevs beror till stor del på vilket stöd som vården kan ge till drabbade familjer. Med den hårda belastningen på bup i Västerbotten blir exemplen allt fler där föräldrar till ätstörda barn känner sig övergivna av vården trots att de är under behandling. För behandlingen ges ju av föräldrarna. 

Det skulle alltså behövas större vårdresurser för barn- och unga med ätstörningar, men i Västerbotten går utvecklingen åt fel håll. Vad gör då de styrande Socialdemokraterna? Ja det är väldigt svårt att se att de gör något alls. Regionen är allmänt hårt pressad av personalbrist och ekonomisk obalans. Men det borde trots detta vara möjligt för ledande politiker att peka ut en väg framåt. Om Anna-Lena Danielsson (S) inte kan förklara de historiska orsakerna till de långa köerna till bup så borde hon åtminstone tala om vad hon tänker göra för att de ska minska. 

Andreas Westerberg är fristående ledarskribent