Den tyske konstnären Rupprecht Geigers målning ”711/85” (1985).
Det är spännande med kultur.
Den öppnar och utmanar våra sinnen, ger oss inspiration och möjlighet till ett intellektuellt utbyte av tankar, idéer och erfarenheter.
Sak samma med kulturdebatten.
I förra veckan drog Micaela Löwenhöök, kommunfullmäktigeledamot och ordförande för Moderaterna i Skellefteå, igång en debatt om kulturen och dess villkor. Mycket kort kan hennes huvudtes sammanfattas så här: glöm det där med armlängds avstånd mellan politikerna och den skattefinansierade kulturen.
Den debatten är viktig, oerhört viktig.
Nej, jag tänker inte recensera Micaela Löwenhööks krönika. Det har så många andra redan gjort. Nöjer mig med att hänvisa till vad jag tidigare på ledarplats skrivit i ämnet.
Kultur handlar inte bara om ord-, bild- och musikkonst. Kultur handlar också om våra grundläggande värderingar. Den som äger ett folks värderingar, äger också folket. Kulturpolitiken är också den politik som på sikt förändrar samhället allra mest. Det är därför det är så viktigt att debattera kulturen. Hur vi handskas med den.
Sverigedemokraterna är det parti som i dag tar kulturen på störst allvar. Man har insett dess inneboende sprängkraft. Därmed inte sagt att man värnar den fria kulturen, framför allt inte den avantgardistiska. Nej, långt därifrån. I Sverigedemokraternas värld är kulturen mer eller mindre statisk, inte någonting som ständigt förändras, som kulturen gör.
I Skellefteå har Moderaterna sakta men säker närmat sig Sverigedemokraterna. Frågor som SD drev för några år sedan driver Moderaterna i dag. En kvalificerad gissning är att Sverigedemokraterna i Skellefteå varmt välkomnar Micaela Löwenhööks kulturutspel i Norran.
Micaela Löwenhöök är ordförande för Moderaterna i Skellefteå. Som ordförande väger hennes ord tungt. Det handlar alltså inte om någon frifräsande partimedlem som upphöjt sin stämma i opposition mot den officiella partilinjen.
Hennes krönika är svår att tolka på något annat sätt än att de lokala moderaterna har avslutit sig till det lågintensiva krig som Sverigedemokraterna en längre tid fört mot kultur och kulturinstitutioner. Det är knappast en linje som moderpartiet driver på riksplanet.
Det här är en utveckling som på allvar prövar, eller i varje fall borde pröva, det borgerliga samarbetet inom Allians för Skellefteå. Vill liberala Centerpartiet och Liberalerna verkligen hänga med högerut, i konservativ riktning, och hur ställer sig lokala kristdemokrater?
Någonstans på vägen riskerar Folkpartiets/Liberalernas socialliberala/frisinnade linjen, den som lokala ”partiledare” som Håkan Lindh och Andreas Westerberg så ömt vårdade, att gå förlorad. Högerut, vänsterut, eller mittemellan. Det är hög tid att dagens kommunfullmäktigeliberaler visar vad de vill, och gör det tydligt.
Den skattefinansierade kulturen, politiker och en armlängds avstånd är en så viktigt fråga att det hade varit bra om övriga borgerliga partier i kommunfullmäktige visat sina kort, berättat var de står, och varför de står där de står. Det har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Liberalerna i Region Västerbotten gjort. Fler borde följa deras exempel.
Den konstnärliga friheten är ingenting som politiker ska lägga sig i, de ska inte ens försöka sig på att göra det. I tider när nationalismen och konservatismen är på frammarsch är en fri kultur, med minst armlängds avstånd till politiken, viktigare än någonsin.