Vi ska vara beredda när ettor och nollor löper amok

Vi är beroende av ettor och nollor. Faktiskt mer än vad vi tror.
Vi är beroende av ettor och nollor. Faktiskt mer än vad vi tror.

Den här gången ingen större skada skedd. Förutom den skada som drabbade tilltron till det demokratiska systemet.

Krönika 12 februari 2022 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi är beroende av ettor och nollor.

Faktiskt mer än vad vi tror.

Och då handlar det inte om mänskliga sådana utan om de ettor och nollor som får samhället att fungera.

Vad som händer när de löper amok, och inte uppför sig som ”ägaren” tänkt sig, blev väldigt tydligt i somras när en it-attack tvingade majoriteten av Coops nästan 800 butiker att hålla stängt.

Eller så går det som när en annan hackerattackenattack ”stängde ner” Kalix kommun.

Eller så går det som i tisdags (8/2 2022) när kommunfullmäktige i Skellefteå inte kunde genomföras. Anledningen var att det digitala verktyget Ciceron av en eller annan anledning inte fungerade som det skulle. Ledamöterna kom helt enkelt inte åt handlingarna.

Den här gången ingen större skada skedd.

Förutom den skada som drabbade tilltron till det demokratiska systemet.

Formalia och valärenden avklarades analogt, precis som på den gamla goda tiden, medan resten av mötet sköts på en vecka.

Nu blir det ett nytt försök på tisdag (15/2 2022). Då ska bland annat planförutsättningar för budget och plan 2023–2027 avhandlas tillsammans med ett nytt vård- och omsorgsboende och ett förslag till handlingsprogram mot prostitution, människohandel och köp av sexuella tjänster i Skellefteå kommun.

Tillsammans med en hel del annat. På föredragningslistan finns i runda slängar 50 ärenden. Några mer intressanta än andra.

Det brukar sägas att det är av misstagen som man lär sig. Förhoppningsvis har Skellefteå kommun lärt sig av misstaget att göra sig beroende av att tekniken fungerar för att kunna genomföra ett kommunfullmäktigesammanträde.

Någon form av plan B behövs. Hur denna reservplan ska se ut överlåter jag med varm hand till it-teknikerna att fundera över.

Men en sådan behövs.

Finns det en plan för oförutsedda händelser finns det också möjligheter att slippa bli beroende av att ettorna och nollorna ”uppför sig”.

När jag någon gång i mitten på 1980-talet lämnade sportjournalistiken, för att ägna mig åt lokaljournalistiken, gick det hur bra som helst att genomföra kommunfullmäktigesammanträden analogt.

Pappershögarna med handlingar var förvisso imponerande, men det fanns inte en enda dator i sikte. Det gick bra ändå.

Digitaliseringen av Sverige, av världen har gått i expressfart.

Livet har blivit lättare för många. Du kan sköta bankärenden, boka bord på favoritrestaurangen, fixa konsertbiljetter, ta del av de nyheter som du själv väljer (om det sedan är positivt eller negativt råder det delade meningar om). Du strömmar musik och tv-program.

Men samtidigt som vi prisar digitaliseringens möjligheter måste vi också vara ärliga och risa utvecklingen när den går för snabbt. När alla inte vill hoppa på det tåg som lämnar perrongen.

För vissa är tekniken skrämmande. De vet inte hur de ska handskas med den, var farorna finns.

Siffrorna varierar. Men troligt är att ungefär en halv miljon svenskar lever i ett digitalt utanförskap. Det betyder att de sällan eller aldrig använder internet. Därmed riskerar de att inte kunna ta del av samhället på någotsånär lika villkor.

De förvandlas till ”andra klassens medborgare”.

Men att tro att det främst är äldre människor som är teknikfientliga stämmer inte överens med verkligheten.

Risken för att hamna i digitalt utanförskap handlar inte främst om ålder utan snarare om ekonomi, kunskap och sociala nätverk. Det visar forskning från Lunds universitet (forskning.se 30/6 2021). Mest negativt inställda var lite överraskade de mellan 50 och 59 år.

Det är varken möjligt eller önskvärt att stoppa den digitala utvecklingen. Däremot är det både möjligt och önskvärt att se till att så många som möjligt kan ta del av de fördelar som digitaliseringen erbjuder.

Problemet är att det i Sverige inte finns något tydligt ansvar och inget generellt system som säkerställer att så många som överhuvudtaget är möjligt blir inkluderade i det digitala samhället.

För oavsett om det handlar om ett kommunfullmäktigesammanträde i Skellefteå, som fick flyttas på grund av tekniskt strul, eller om det handlar om farbror Sven eller tant Greta, som inte klarar av vardagslivets praktiska bestyr och att hålla kontakt med vänner och familj, så handlar det om tilltron till samhället i stort och i smått.

Därför bör Skellefteå kommun ta fram en plan B om kommunfullmäktigetekniken skulle få för sig att strula fler gånger.

Därför bör regeringen ta fram en nationell strategi för digital inkludering.

Det får inte bli så att ekonomi, kunskap och sociala nätverk avgör i vilken utsträckning människor kan ta del av det samhälle som de bor och verkar i.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa