Den viktigaste segern är att Ukraina som land kommer att bestå, trots andra planer i Kreml.
Livet och någon sorts normalitet börjar återvända till befriade och fredade territorier.
Den som reser till Ukraina nu ser en lång personbilkö in och en synligt kortare kö ut. De som återvänder är fler än de som flyr.
Flertalet vägspärrar mellan Lviv och Kiev är nedmonterade eller obemannade. Vid de kvarvarande sker uppsikt snarare än rigorös kontroll. Bilarna vinkas mest förbi. När jag väl tar fram passet är kollen kort och översiktlig.
De utbrända ryska pansarskeletten är bortforslade, så när som på ett par exemplar, som för att vara minnesmonument.
Trafiken över Irpinfloden, väster om Kiev, som blev till en ogenomtränglig mur för den ryska armén, är igång på tillfälliga överfarter. De sprängda broarna byggs upp.
Utegångsförbud råder i hela landet nattetid men är kortare än tidigare – i Lviv mellan 23.00 och 05.00, i Kiev med start en timme tidigare. De dygnslånga och längre utegångsförbuden i huvudstaden, då säkerhetsstyrkorna jagade ryska infiltratörer, är historia.
Flyglarmen ljuder fortfarande då och då, men det var tre veckor sedan Kiev upplevde ett raketnedslag senast. På dagen finns ett visst uteliv med öppna restauranger.
Ingen tar för givet att Ryssland inte gör ett nytt försök att inta Kiev. Men det ska mycket till för att ryssarna så snabbt ska återhämta sig från den smocka de fick under våren.
Flera av de positiva tecknen har sina ”om” och ”men”. Kriget i Donbass och i söder kan bli utdraget, med mer död och förstörelse.
Även om många flyktingar återvänder är de flesta kvar i utlandet – för att deras hemtrakter är ockuperade eller är krigsskådeplatser, för att deras hem är förstörda, för att förutsättningarna för ett normalt liv i Ukraina fortsatt saknas.
Alla dessa sidor finns i miniformat i de numera kända förstäderna till Kiev som Irpin, Butja och Borodjanka.
De svarthumorälskande ukrainarna skojar att platserna har blivit turistdestinationer för hela världens politiker och journalister, bland annat för att de så snabbt blivit så säkra och lätta att ta sig till.
Här finns alla krigets fasor: förstörelse i massiv skala, bestialiska krigsförbrytelser, flykt och återvändande. Borodjanka är inte lika känt som de andra två men lika skräckfyllt och sannolikt med fler döda.
Slumpvist mördande av civila, nackskott, tortyr och våldtäkter utspelades även här. Men de mest synliga spåren lämnades av den ryska armén innan den tog kontroll över Borodjanka. Det var massiv terrorbeskjutning som ödelade delar av staden.
Enligt de lokala myndigheterna fanns vid Borodjankas befrielse bara 2 000 av de ursprungligen 12 000 invånarna kvar. De allra flesta hade flytt, men flera hundra hade dödats. Och så ingen el, ingen gas, ingen värme under en april som blev ovanligt kall.
Som överallt i Ukraina är det till stor del civilsamhället som håller staden vid liv. Jag besöker en vän vars volontärsgäng driver en matsal. Varje dag reser de in från Kiev för att tillaga ett mål mat till omkring 400 personer.
Matsalen ligger i en skola som klarat sig undan krigsskador. Nästan. Enligt volontärerna var den helt utplundrad, inklusive skolköket. De ryska soldaterna ska till och med ha tagit med sig kastruller.
Matlaget har återskapat allt, ur egen ficka och tack vare några välgörare – staden har inga pengar. Bara maten kostar uppskattningsvis runt 7 000 kronor per dag. Det är mycket i ett Ukraina i krig.
När det väl smällde visade den ukrainska staten, som alltid lämnat en del att önska, att den kunde leverera resultat. Väldigt mycket hänger dock på civilsamhället.
Detta självorganiserande myller av informella strukturer och individer formar krigsförband, skapar sociala skyddsnät, tillverkar bristvaror och mycket annat. Det har en omfattning som slår allt i genren jag har sett och läst om på andra håll i världen.
I fredstid och med en välfungerande stat kan detta civilsamhälle göra Ukraina till ett fantastiskt land.