Likt en tsunami svepte den in över land.
Den andra vågen av smitta.
Regeringen och Folkhälsomyndigheten trodde på lokala utbrott. Det blev värre än så. Det blev smittspridning i hela samhället. Utom kontroll eller inte beror på hur man definierar begreppet.
Men låt oss lägga definitionerna åt sidan med konstaterandet att läget är allvarligt, och att vi alla måste hjälpas åt för att få stopp på smittspridningen. Även om det börjar ta emot att följa myndigheternas rekommendationer.
I tisdags var den nedbantade versionen av kommunfullmäktige i Skellefteå samlat till sammanträde. Det blev ett märkligt möte. Ärendena debatterades och klubbades igenom som om ingenting hade hänt. Som om allt var som vanligt.
Samtidigt fanns det en känsla av att vissa ledamöter hellre hade befunnit sig någon annanstans.
Liberalernas gruppledare Christina Soldan uppträdde med munskydd. Vänsterpartiets Jeanette Velander visade med all önskvärd tydlighet att hon helst velat slippa röra vid mikrofonen. Andra satte sig på den för dagen tomma åhörarläktaren.
Frågan som måste ställas är: Var det rätt och riktigt att genomföra sammanträdet på det sätt som det genomfördes?
Hur var det nu med att alla måste ta sitt ansvar för att försöka förhindra vidare smittspridning?
Bortom lagar, regler och förordningar finns det ett moraliskt ansvar, och en skyldighet från samhällets mer offentliga personer (som till exempel politiker) att visa att man tar ansvar.
I våras ställdes ett kommunfullmäktigesammanträde in.
Den här gången fanns det inte – med mina lekmannaögon – något ärende av så glödhet politisk och brådskande dignitet att det inte hade kunnat vänta.
Ett alternativ hade varit att genomföra fullmäktigemötet på distans. Det har till exempel Region Västerbotten beslutat om.
Så här säger Sveriges Kommuner och Regioner: Det är möjligt för ledamöter att delta i sammanträden på distans under förutsättning att fullmäktige fattat beslut om detta. I nuvarande situation kan det vara motiverat att använda den möjligheten mer än i ett normalläge. Däremot är det inte rättsligt prövat om alla deltagare kan delta på distans samtidigt.
Så vad var det då för ärenden som inte kunde vänta på bättre (läs mindre smittsamma) tider?
Brofrågan avhandlades i gårdagens Norran (19/11 2020). Den har debatterats i decennier. Känns det som. Några månader till hade inte gjort någon skillnad.
Anette Lindgren (M) konstaterade i en interpellation att skolan i Skellefteå inte är likvärdig. Att de duktiga eleverna blir duktigare medan de sämre blir sämre.
Det brukar benämnas skolsegregation. Och sådan ska bekämpas. Bra att den borgerliga alliansen sett vad som håller på att hända, långt bortom målet om en skola i toppklass, och vill i sin budget göra en rekordsatsning på lärandet.
Och så bråkades det länge och väl om beslutsunderlaget var tillräckligt bra för att kunna införa kompiskortet i Skellefteå.
Kkortet innebär en möjlighet för den som har en funktionsnedsättning att tillsammans med en kompis ta del av olika aktiviteter och arrangemang. Två för en, så att säga.
Nya bolagsordningar och delgivningar lades till handlingarna, det såldes mark för åtskilliga miljoner utan diskussion samtidigt som det tjafsades om betydligt mindre summor.
Det mesta var som om det var ett helt vanligt kommunfullmäktige. Utan en tanke på corona och covid-19.
Nästa veckan är det dags igen. På torsdag ska kommunfullmäktige klubba budgeten för nästa år.
Det är dagen innan de nya ”folksamlingsrekommendationerna” införs.
Förhoppningsvis kan ordföranden Daniel Ådin (S) slå klubban i bordet utan ytterligare smittspridning.