Valet närmar sig. Med stormsteg.
Snart går valrörelsen in i slutspurten.
Ju närmare valet vi kommer desto intressantare och relevantare blir opinionsundersökningarna. På torsdagen (11/8 2022) släppte SVT/Novus augusti månads väljarbarometer. På plussidan återfinns Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.
Notabelt är att Miljöpartiet för första gången sedan i december förra året kravlar sig över riksdagsspärren. Inom felmarginalen, ja, men ändå. De landar på 5,2 procent och passerar därmed Liberalerna (5,1 procent) i kampen om att undvika att vara minsta riksdagsparti.
Språkröret Märta Stenevi vill göra gällande att det är partiets klimatpolitik som ligger bakom lyftet i opinionen.
Det är säkerligen med sanningen överensstämmande, men bara till viss del. En annan bidragande orsak till uppgången torde vara att ”röda” väljare kommit till insikt om att utan Miljöpartiet i riksdagen ingen socialdemokratiskt ledd regering.
På den vinnande sidan återfinns även Liberalerna. Ökningen är ytterst marginell, förvisso, men den visar att med Johan Pehrson som partiledare – vars förmåga att kommunicera ut ett budskap vida överträffar Nyamko Sabunis – är Liberalerna en naturlig kraft i svensk politik och ett parti på väg uppåt ur en av de djupaste kriserna.
Å andra sidan är det långt kvar till Bengt Westerbergs och Lars Leijonborgs fornstora glansdagar.
Men faran är inte över för Liberalerna. Långt därifrån. Att Moderaterna backar en procentenhet – och blivit ikapphunna av Sverigedemokraterna – gör att moderata sympatisörer blir mindre benägna att taktikrösta på Liberalerna.
Det är en månad kvar till valet. Ur radion strömmar politik. Ur tv:n strömmar politik. Tidningarna fylls av politik. De sociala medierna likaså. Vart du än vänder dig så är det politik, politik och åter politik.
Tidningarna bevakar minst lilla steg och snedsteg som politikerna tar. Garderobsdörrar öppnas och ut ramlar skelett av olika årgång.
Inget ”skelett” nämnt, inget ”skelett” glömt.
Frågan är hur mycket ”skeletten i garderoben” påverkar förtroendet för enskilda politiker, för partierna, för demokratin i stort.
De flesta historier tycks blåsa över rätt snabbt, medan andra finns kvar i minnet år efter år.
Hur många kommer till exempel ihåg varför Gudrun Schyman valde att lämna/tvingades lämna posten som ordförande för Vänsterpartiet? Förmodligen inte många.
Svar: Hon hade under en följd av år i sin självdeklaration yrkat avdrag för kostnader som hon inte själv betalat. Ekobrottsmyndigheten i Malmö inledde en förundersökning om misstänkt skattebrott. Straffet blev 50 dagsböter sedan Schyman erkänt sig skyldig.
Däremot minns vi Sigvard Marjasins avklippta representationskvitton och regeringens taffliga hantering av jordbävningen i Indiska oceanen 2004. Tillsammans med Mona Sahlins göranden och låtanden i den så kallade Tobleroneaffären eller Sahlinaffären.
Liberalerna hade för ett par val sedan en infekterad historia om dataintrång i Socialdemokraternas interna datasystem. En ”affär” som snabbt föll i glömska. Liberala ungdomsförbundets dåvarande pressekreterare Per Jodenius dömdes till att betala dagsböter.
Flest politiska skandaler – bland annat den famösa järnrörsskandalen i november 2012 – får trots allt tillskrivas Sverigedemokraterna.
Var och en får tycka vad de vill om partiets politik – själv gillar jag den inte. Samtidigt som det är lätt att tycka lite synd om Jimmie Åkesson och resten av partiledningen som hela tiden tvingas ta hand om det som otänkta SD-politiker ställer till med. På olika plan och politiska nivåer ska sägas.
Alla partier har förr eller senare sina skandaler. Vissa av dem, men inte alla, är brottsliga. Det är viktigt att komma ihåg när vi klandrar och kritiserar. Samtidigt är ett klandervärt beteende, just det, klandervärt. Ingen tvekan där inte.
Det brukar sägas att även politiker är människor – med fel och brister. Men politiker är inte vilket yrke som helst. Det är en förtroendebransch. Därför är det viktigt att ”historierna” utreds grundligt. Att de inte tystas ned.
Självklart ska vi kunna ställa krav på att politiker inte fuskar, eller tummar på reglerna, i varje fall inte medvetet. Det är en sak. En annan är att vi inte kan ha en politisk kultur där de enda som kan bli valda är totalt fläckfria personer som aldrig gjort ett snedsteg i hela sitt liv.
Vi ska ställa höga krav på våra politiker, samtidigt som de inte får bli för höga. Då riskerar vi att bli utan både politiker och demokrati.