Vi skriver juni 2022.
Midsommarafton.
Semestern hägrar med ledighet, resor och utflykter, sol och bad. Lata dagar i hängmattan.
När Sverige går på semester är det precis som om våra sjukvårdspolitiker tror att vi blir mindre sjuka. Vårdplatser läggs i sommardvala, hälsocentraler stängs. Det känns som om de som styr och ställer förväntar sig att vi ska skjuta upp sjukdomarna till vinterhalvåret.
Problemet är bara att även om bemanningssituationen är bättre när semestrarna är avklarade så är den långtifrån bra. Om det kan många sjukvårdsanställda vittna. Kronisk underbemanning är ett uttryck som rätt ofta kommer till användning bland personalen.
Det plingade till i mejlboxen. Mejl på ingång. Rubriken löd: ”Distriktsläkarbemanningen i Västerbottens primärvård”. Avsändare var Distriktsläkarföreningen Västerbotten och Svensk Förening för Allmänmedicin Västerbotten.
Började läsa och ju längre jag läste desto intressantare blev det. Eller ska man säga mer och mer skrämmande? Det sistnämnda är nog mer korrekt. För situationen för distriktsläkarna i Västerbotten och annorstädes är både oroande och alarmerande.
Vad de båda regionala läkarföreningarna gjort är att ta fram statistik för distriktsläkarbemanningen i länet. Den omfattar alla hälsocentraler och sjukstugor, offentliga och privata.
Nu blir det lite sifferexercis. Sådan behövs för att förstå hur illa ställt det är bortom sjukvårdspersonalens dagliga hjältedåd.
I slutet av april kom Socialstyrelsen med rekommendationer för hur många invånare varje heltidsarbetande distriktsläkare ska ha. Målet är 1 100 invånare per specialist i primärvården.
För att nå dit hade det behövts 249 heltidsarbetande distriktsläkare i Västerbotten. Det finns 85, alltså minus 164. I Skellefteåområdet saknas det 57, i Umeåområdet 89. I Skellefteåområdet går det 5 743 invånare per distriktsläkare, i Umeåområdet 2 770.
Sjukvårdsapparaten går på knäna. Det råder personalbrist hela vägen från läkarna via sjuksköterskorna till undersköterskorna. Stora pensionsavgångar väntar. Det finns de som fått nog, som byter yrke mitt i livet.
De som tvingas vända sig till sjukvården möts av långa telefonköer till hälsocentralen, timmar av väntan på akuten, månader av väntan i bekymmersamt långa vårdköer. Det här är absolut inte personalens fel.
För politiken (läs den politiska majoriteten) finns det alltid någonting att skylla på. Det är aldrig ens eget fel.
Är det inte effekterna av coronapandemin så är det fel på utbildningssystemet eller uteblivna statsbidrag. Är det inte pensionsavgångar så är det resultatstyrningen i New public management (NPM). Och om inte det så är det någonting annat.
Nu i vår har jag roat (?) mig med att lyssna på i varje fall delar av debatterna i regionfullmäktige. Jag är inte imponerad av vad jag hör.
Den socialdemokratiskt styrda majoriteten blundar och kör vidare i samma gamla fotspår. De sparprogram som presenterats och initierats har hjälpligt rätat upp ekonomin. Medan sjukvårdens alla problem kvarstår.
Men det är någon annans fel. I varje fall i den rödgröna retoriken.
Men egentligen är det väl väljarnas fel, det är vi som kollektiv grupp som valt de som styr och ställer.
Å andra sidan har vi fria, demokratiska val här i Sverige. Vi får vad vi väljer, inte vad despoter och tyranner vill att vi ska välja. Valen ger oss chansen att vart fjärde år ställa politikerna till svars. Den möjligheten ska vi värna. Varje dag.
Några av de tankar och funderingar som Distriktsläkarföreningen Västerbotten och Svensk Förening för Allmänmedicin Västerbotten har för att på några års sikt komma bort från dagens situation finns att läsa i Ebba Anderssons nyhetsartikel på annan plats i dagens tidning.
Mycket kan göras för att förbättra situationen för primärvården. Både på kort och på lång sikt. Men alltför lite görs/har gjorts. Intentioner till en primärvårdsreform har inte saknats. Men eftersom satsningarna misslyckats måste man ha tänkt fel, prioriterat fel
Självklart finns det saker som politiken inte kan, eller har svårt att påverka. Men det finns också sådant som går att göra.
Lämpligt vore att börja med att ta fram en seriös och realistisk kompetensförsörjningsplan. För inom sjukvården är det personalen som är nästan allt. Personal som behöver rimliga villkor och en rimlig arbetssituation och arbetsbelastning.
Med denna allvarsamma krönika i mörka och oroliga tider vill jag passa på att önska läsarna av Norrans ledarsida en trevlig midsommar.
Och så tänker du på att coronapandemin inte är över och firar din midsommar med förnuft.