Vi måste ge kommunalrådet Lorents Burman (S) rätt.

Det går bra för Skellefteå.

Befolkningen ökar, om än inte i önskad takt. Det byggs lägenheter, fabriker och kommersiella lokaler, om än inte i önskad takt. Antalet sysselsatta ökar samtidigt som arbetslösheten minskar.

Men samtidigt är det som oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) sa i samband med tisdagens (15/2 2022) kommunfullmäktigesammanträde: ”Stora etableringar ger stora möjligheter men också stora utmaningar.”

En av dessa utmaningar är att bygga snabbt, klimatsmart och hållbart utan att man bygger bort stadens identitet. Det har man redan gjort en gång, om än i svunnen tid. Det handlar om att stadsplanering, gestaltning och arkitektur ska mötas, bli ett.

De flesta städer längs Norrlandskusten har brunnit. Det har inte Skellefteå gjort. Däremot kan man som besökare/nyinflyttad få känslan av att stan brunnit. När guld och koppar gjorde staden rik dög inte de gamla trähusen. De revs för att ge plats åt tegel, betong och stål.

Det gamla stadshuset i trä finns till exempel bara bevarat på vykort och fotografier.

Nuförtiden rivs det inte lika mycket, men det byggs desto mer. Och snabbt går det. Så snabbt att personal vid Regional Utveckling känner oro för att Skellefteå ska växa så snabbt att allt som byggs inte blir genomtänkt (Norran 17/2 2022).

Liknande tankegångar framförs i Sveriges Radios podd Stadsinspektionen (16/12 2021) där det bland annat konstateras att Skellefteå är bättre på stadsplanering än vad man är på arkitektur och gestaltning.

Och det där med arkitektur och gestaltning är viktigt. Att blicka framåt är enklare än att blicka bakåt. Att bygga nytt är enklare än att värna, vårda och bevara.

Det får inte bli så att de som bott hela sitt liv i Skellefteå känner sig som främlingar i en stad i alltför snabb och omfattande förvandling.

Det handlar om att med arkitekturens hjälp bevara Skellefteås identitet. Svårt men knappast omöjligt.

När arkitekturkritikern Mark Isitt – känd från TV4 – gav sig ut på en stadsvandring i de centrala delarna av Skellefteå blev han mäkta imponerad av kulturhuset. Och vem blir inte det. En av världens högsta träbyggnader.

Men man behöver inte göra mer än en 180 graders piruett för att se en av Skellefteås tråkigaste platser – Möjligheternas torg.

Enligt Mark Isitt en skapelse i en färg som närmast kan liknas vid avgassmutsig snö och där några kebabvagnar försöker, men misslyckas, med att liva upp stämningen.

Möjligheternas torg, det måste vara ironi, utbrister han. Tyvärr så är det nog inte det. Eller rättare sagt var det inte när torget namngavs.

Skellefteå växer och måste få växa. Med batterifabriken Northvolt i ryggen förväntas befolkningen öka från 70 000 invånare till 100 000 på bara 20 år. Unikt med svenska mått mätt, förmodligen också med europeiska.

De flesta politiska partier står bakom den målsättningen.

Miljöpartiet förespråkar dock större försiktighet, för att Skellefteå inte ska tappa sin attraktivitet, närheten till naturen och ”litenheten”, som gruppledaren Hans Brettschneider pekade på vid senaste kommunfullmäktige.

Även Sverigedemokraterna oroas, och vill att den arkitekturpolicy som kommunen arbetat med i flera år ska presenteras för kommunstyrelsen. Om inte i färdigt skick så i varje fall som ett utkast.

Det Sverigedemokraterna pekar på i sin motion är viktigt. Att ta fram en långsiktig strategi med rikslinjer för den lokala arkitekturen.

Sedan kan man självklart ha funderingar på av Sverigedemokraterna menar med ”god arkitektur”. Om det har det tvistats landet runt. I ”partiboken” står det till exempel att ny arkitektur behöver knyta an till äldre arkitektur. När partiet sedan kommer in på substantiv som vacker och tilltalande arkitektur ringer varningsklockor. Vem avgör till exempel vad som är vacker arkitektur.

Självklart är det viktigt att det byggs bostäder till framtidens Skelleftebor. Och att det byggs snabbt. Enligt Enar Nordvik, arkitekt och bygglovschef i Skellefteå, ligger byggandet två år ”back” (Stadsinspektionen i P1 16/12 2021).

Det är en grannlaga uppgift att väga behovet av att snabbt bygga nya bostäder mot behovet av eftertanke så att inte stans identitet riskerar att gå förlorad. Det är också en grannlaga uppgift att se till att de nya höghus som byggs centralt ”smälter in” i miljön.

Mycket blev fel när trä ersattes av tegel, stål och betong. Stadens identitet offrades.

Det misstaget får Skellefteå inte göra om mitt i behovet av att bygga snabbt, bygga högt och förtäta centrum.