Sagan om de två tupparna och vem som kunde gala högst

Den som söker finner politiska angreppspunkter. Men hur konstruktivt är det att vara destruktiv när det är samarbete som behövs.

Likt stridslystna tuppar stod kommunalrådet Lorents Burman (S) och oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) på varsin gödselhög för att mäta vem som kunde gala högst och längst.

Likt stridslystna tuppar stod kommunalrådet Lorents Burman (S) och oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) på varsin gödselhög för att mäta vem som kunde gala högst och längst.

Foto: Bertil Ericson/TT Nyhetsbyrån

Krönika2021-12-02 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det finns vägar som leder till samförstånd.

Det finns vägar som leder till osämja och konflikter.

Och så finns det E4. Som också är en väg.

Om denna väg har mycket sagts, många hårda ord har fällts. Nu senast i samband med kommunfullmäktigesammanträdet i Skellefteå.

Ärende 23: Interpellation av Andreas Löwenhöök (M) om åtgärder för att påskynda en ny E4 via Östra leden.

I den röda ringhörnan kommunalrådet Lorents Burman (S).

I den blå ringhörnan oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M).

Lorents Burman gick ut hårt med substantivet parodi. Och syftade då på nivån i debatten. Andreas Löwenhöök kontrade med trams, ett annat substantiv, och fyllde i med löjeväckande uttalanden.

Likt två stridslystna tuppar stod de på varsin gödselhög för att mäta vem som kunde gala högst och längst. Vem som vann bataljen är upp till var och en att avgöra. Men en sak är säker: Samarbetsklimatet fick sig en rejäl törn i tider när samarbete behövs.

Gammalt groll blev som nytt igen. Vem som sagt vad, vem som gjort vad. Vilken regering som agerat, vilken som inte gjort det. Det var många verbala pinnar som petades in i E4-brasan.

Den som söker finner alltid politiska angreppspunkter. Men hur konstruktivt är det att vara destruktiv när det är samarbete som behövs.

Jag ska inte utse mig själv till enväldig domare i bataljen om en ny E4 via Östra leden.

Men en sak är säker, helt säker: Ska Skellefteå klara omställningen är det många kloka huvuden som behöver slås ihop, många kloka tankar som behöver tänkas och diskuteras – oavsett politisk färg.

Nivån på E4-debatten var ovärdig. Punkt.

Att Trafikverket (äntligen) vill satsa på vägarna i Skellefteå – läs E4-flytten – i förslaget till nationell infrastrukturplan för åren 2022–2033 är naturligtvis bra. Men när det blir, och om det blir någon broavgift, är fortfarande dolt i den ekonomiska osäkerhetens dimbankar.

Mycket av tisdagens sammanträde ägnades åt pengar. Pengar som finns och som inte finns.

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Sara Keisu-Lundh (S) hade gärna satsat på att bli av med det lokala vägnätets underhållsskuld – interpellation av sverigedemokraten Markku Abrahamsson – och snöröjning på kommunens vägar innan den 1 november – interpellation av centerpartisten Carina Sundbom. Men pengarna saknas.

Ett faktum som också går att uttyda enliga följande: Samhällsbyggnadskontoret har av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fått alltför snäva budgetramar för att kunna ploga vägar som behöver plogas och laga vägar som behöver lagas.

Företrädaren Ola Burström (S) presenterade på sin tid en rad radikala förslag för att få en budget i balans. Sara Keisu-Lundh är betydligt mer förankrad i verkligheten – och det som är möjligt. Men budskapet är detsamma: Vi behöver mer pengar.

Det fanns debatter som hettade till riktigt ordentligt.

Men det fanns också debatter som helt kom av sig: Motion av Ramona Dolan (M), Johan Söderberg (M) och Micaela Löwenhöök om att kommunen måste bidra till att lagföra återvändande IS-terrorister.

Ramona Dolan gjorde sitt bästa för att frammana lite av de blåbruna stämningar som slagit rot i svensk politik. Men ingen nappade. När Iosif Karambotis (S), socialnämndens ordförande, berättade om de lagar och regler som gäller, och att Skellefteå kommun följer dessa, var även Markku Abrahamsson (SD) nöjd. Av det långa tal som han förberett blev noll och intet.

Liberalerna höll oroväckande låg profil. Stina Engström var uppe några gånger, och en motion av Shervin Ahmadzadeh, om kostnadsfria mensskydd i skolor, behandlades, debatterades och avslogs.

Men frågan är inte enkel.

Sverigedemokraten Marcus Sehlstedt menade att det inte är samhällets uppgift att tillhandahålla sanitetsprodukter. Vilket fick Hans Brettschneider (MP) att ta till orda: Då ska vi kanske börja ta betalt för tvål, toalettpapper och pappershanddukar också.

Nu finns det mensskydd på skolorna. För nödläge. Men de är ofta inlåsta hos skolsköterskan, som inte alltid är där när ”nöden” är som störst. Och det får tjejerna nöja sig med, tyckte en majoritet i kommunfullmäktige.

Bland annat med motiveringen att finansiering av mensskydd inte ingår i skolans obligatoriska uppdrag.

Slutligen noteras att alla ärenden på dagordningen – 34 stycken – hanns med. För en gångs skull. Med marginal dessutom.

Hur det blir med den saken i fortsättningen, på väg in i ett spännande och ovisst valår, är osäkert. Precis som det är osäkert med hur samarbetsklimatet ser ut när det lackar mot valdag i september nästa år. Givet att det inte blir något extra val.