Vi skriver den 24 februari 2022.
I gryningen inleder Ryssland sin storskaliga invasion av Ukraina.
Några timmar senare håller statsminister Magdalena Andersson (S), utrikesminister Ann Linde (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) en pressträff. På den konstateras att den ryska invasionen var oprovocerad, olaglig och oförsvarlig. Att den hotar internationell fred och säkerhet och att den är ett flagrant brott mot internationell rätt och mot den europeiska säkerhetsordningen.
Men att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Nato fanns inte på kartan. Inte då.
Försvarsminister Hultqvist valde att försvara partilinjen mot Nato snarare än ett tänka på rikets säkerhet.
Nu är Sverige med stormsteg på väg in i Nato. I kölvattnet av Finland.
För första gången är mer än hälften av väljarna för ett Nato-medlemskap, enligt Novus (21/4 2022). 51 procent säger ja, 24 procent säger nej. Går Finland med blir stödet för ett svenskt medlemskap ännu större.
Och när Aftonbladets ledarsida (oberoende socialdemokratisk) lite motvilligt bytte fot föll en av de mest högljudda motståndarna.
Så här skriver tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg: ”Jag ser inte riktigt hur Sverige och Finland ska kunna garantera vår säkerhet utanför Nato när Ryssland 2022 är berett att helt oprovocerat starta ett fullskaligt anfallskrig mot ett grannland.”
Ett ställningstagande som bereder mark för att moderpartiet ska kunna göra samma förflyttning.
Det är synd att Nato-frågan i så stor utsträckning varit en ickefråga. Med vidhängande beröringsskräck.
Det är synd att företrädesvis röda och gröna politiker inte velat ta Rysslands militära upprustning, deras kränkningar av svenskt luftrum och deras allt oförsonligare retorik på större allvar.
Hade de gjort det hade vi med stor sannolikhet befunnit oss i ett annat säkerhetspolitiskt läge. Sverige hade redan varit medlem i Nato.
Då hade socialdemokratiska ministrar sluppit försvara illusionen om ett alliansfritt Sverige.
För alliansfritt var det länge sedan Sverige var – om vi överhuvudtaget varit det.
Ett exempel: Försvarsmakten deltar regelbundet i vinterövningen Cold Response. Förutom värdlandet Norges och Natos egna styrkor deltar enheter från bland annat USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Danmark, Finland, Tyskland och Spanien.
Ett annat exempel: Sverige har ingått en rad strategiska försvarssamarbeten. Även i nutid. Vill man backa bandet var det neutrala och alliansfria Sverige redan från start knutet till den västliga försvarsalliansen, det vill säga Nato. Sverige var Natoallierad i det fördolda.
Ett tredje exempel: I Afghanistan stred svensk trupp sida vid sida med amerikansk. Motivet var som bekant att bekämpa internationell terrorism efter terrorattentaten den 11 september 2001.
Sverige ska naturligtvis göra vad som bäst är för Sverige – och det är att gå med i Nato.
Men Sverige behöver också tänka på hur Finland tänker och agerar. Finland är vår viktigaste säkerhetspolitiska partner. Om de väljer att gå med i Nato, och Sverige väljer att stå utanför, skadas och försvagas denna djupa relation.
Under tidspress ska Socialdemokraterna bestämma sig om ja eller nej till Nato. Tolkar man det som sagts blir det ett ja – under förutsättning att Finland kommer fram till samma slutsats. Och det lär de göra. Finland rör sig allt närmare att söka medlemskap i Nato.
Ingenting är längre som förut.
Jo, förresten, det finns sådant som är precis som förut. Till exempel Socialdemokraternas senfärdighet och oförmåga att agera förebyggande i stället för att reagera på en specifik händelse – i det här fallet ett förändrat säkerhetsläge.
Att gå med i Nato är rätt. Samtidigt är det ett stort beslut som borde ha fått växa fram i ”lagom” takt under de år som Ryssland och Vladimir Putin mobiliserade. Men då var det viktigare för Socialdemokraterna att hävda den osanna och obefintliga svenska alliansfriheten framför att ta varningsklockorna på allvar.
Vi ska dock inte blunda för att det finns problem med ett Nato-medlemskap. Ett alltmer auktoritärt Turkiet är ett, kärnvapen ett annat.
Men Nato-länder kan själva bestämma vilket stöd man vill ge ett angripet land, och Danmark och Norge har förhandlat sig till ett undantag vad gäller att härbärgera kärnvapen inom landets gränser. Det borde även Sverige kunna förhandla sig till.
Det fanns en tid när den så kallade militära alliansfriheten tjänade oss väl. Men den byggde på en säkerhetsordning som inte längre finns. Därför måste Sverige gå med i Nato, och det måste ske skyndsamt.