Pandemi och gängvåld gjorde 2021 till ett dystert år

Trots allt har vi det rätt bra i Sverige. Vi lever i ett rikt land, i en demokrati, i ett land som tillhör de mest jämställda.

Stormningen av Kapitolium var ett angrepp på demokratin. Initialt så overkligt att man inte reagerade.

Stormningen av Kapitolium var ett angrepp på demokratin. Initialt så overkligt att man inte reagerade.

Foto: Jose Luis Magana/AP Photo/TT Nyhetsbyrån

Krönika2021-12-31 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dags att summera året som gått.

En indikator på hur gott det varit är att titta på den nyordslista som Institutet för språk och folkminnen presenterar.

2021 var ett mörkt och dystert år. De värsta plågor – pandemi, klimatkris och gängvåld – har satt sin prägel på språket.

Men låt oss lämna genombrottsinfektioner, domedagsskrollande och zoomtrötthet åt respektive öde.

För hur det än är så har vi det rätt bra i Sverige. Vi lever i ett rikt land med ett samhälle som fungerar. Även om viss förbättringspotential kan skönjas inom ett otal områden. Vi lever i en demokrati, i ett land som tillhör världens mest jämställda.

Vården och omsorgen är förvisso hårt ansträngd i coronapandemins skugga.

Men tack vare stora uppoffringar från personalen – ingen nämnd, ingen glömd – flyter det ändå på rätt hyggligt.

Dessutom har vi ett väl fungerande vaccinationsprogram. Om än med viss förbättringspotential.

Enligt Our world in data är 72,55 procent av den vuxna befolkningen i Sverige fullvaccinerad. Jämför det med länder som Burundi, 0,03 procent, Demokratiska republiken Kongo, 0,11 procent, och Tchad, 0,48 procent.

Det eländiga eländet är betydligt större annorstädes.

Den spaningen tar vi med oss in i 2022.

Med en förhoppning om att fler går och vaccinerar sig. Se det gärna som en handling av solidaritet med dina medmänniskor.

Ingen kommer undan politiken. Sjöng Marie Bergman på albumet Närma mig (1977). Hon hade rätt. Ingen kommer undan politiken. Om man ser den som en del av samhällsutvecklingen. Däremot kan man, om så önskas, komma undan partipolitiken.

2021 var ett på många sätt skrämmande år, politiskt sett. Det som inte kunde hända hände den 6 januari. Stormningen av Kapitolium var ett angrepp på demokratin. Initialt så overkligt att man inte reagerade.

Det rättsliga efterspelet och partipolitiska efterspelet rullar på. Det ska bli spännande att se var det landa.

Det som hände i Washington var skrämmande.

Det som händer i Kina är skrämmande.

Under president Xi Jinping har alla tumskruvar som kunnat dras åt dragits åt. Statyer har plockats ner. Tidningar har tvingats stänga, journalister har fängslats. Det pågår en hetsjakt på etniska folkgrupper i Xinjiang.

Kinas kontrollbehov har antagit oanade dimensioner.

Och där ska vinter-OS avgöras om några veckor.

Det är lika illa som att Qatar ska arrangera fotbolls-VM.

Den spaningen tar vi med oss in i 2022.

Och lämnar den internationella politiken och går över till den nationella. Med förhoppningen att idrottens makthavare lär sig inse att pengar är inte allt, att diktaturer inte ska få arrangera stora mästerskap. Och förvandla idrott till PR för ett genomruttet samhällssystem.

Så krossades drömmen. Stefan Löfvens (S) dröm om att kunna regera Sverige med hjälp av ett liberalt politiskt mittfält och Vänsterpartiets tystnad. Men Vänsterpartiet teg inte.

Stefan Löfven och hans regering röstades bort av riksdagen. Januariavtalet hamnade bland andra papperssopor som ska återvinnas.

Några veckor senare kom Stefan Löfven tillbaka som statsminister. För att meddela sin avgång. Då valdes Magdalena Andersson (S) till statsminister. För att avgå några timmar senare. För att ånyo väljas till statsminister några dagar senare.

Miljöpartiet lämnade regeringen.

Rörigt, och inte bara det. Dåligt skött var det också. Av Stefan Löfven och Socialdemokraterna. Missbedömningen av Vänsterpartiets ”stridslystenhet” måste vara en av 2000-talets största politiska tavlor.

Liberalerna försvann åt höger.

Kvar av Stefan Löfvens dröm om ett mittens politiska rike är bara Centerpartiet som envist håller fast vid den dröm som S en gång närde.

På det lokala planet, i Skellefteå, behövs det samarbeten och stor politisk klokhet för att lösa de problem som kommunen står inför. Men tyvärr är samarbetsklimatet (för tillfället) inte det bästa. Det har i stället blivit mycket tjafs.

Vi går mot ett valår. Kanske är det så enkelt att Socialdemokraterna vill ta åt sig så mycket som möjligt av äran att Skellefteå fått en av Europas största batterifabriker.

Men oavsett vad Peter Larsson, regeringens samordnare för den stora samhällsomställningen i norra Norrland, säger så står Skellefteå inför gigantiska problem. Som bäst löses i blocköverskridande samförstånd.

Den spaningen tar vi med oss in i 2022.

Och passar på att önska denna sidas läsare ett gott nytt och förhoppningsvis bättre år.