Man skulle kunna ta i.

Stapla invektiven på varandra. Det svenska språket innehåller ett betydande antal användbara sådana.

Men det tänker jag inte göra. I stället ska jag berätta om Norrbotniabanan och argumentera varför den behöver byggas. Skyndsamt.

För oss som brinner för Norrbotniabanan har de senaste decennierna varit en berg- och dalbana. Eller som att läsa en roman av Stephen King, skräckmästarnas skräckmästare. Ibland lugnt och fridfullt, ibland olidligt spännande.

Den 28 augusti 2010 invigdes Botniabanan. Det blev startskottet för persontrafik mellan Örnsköldsvik och Umeå. Förhoppningen hos många järnvägsentusiaster var att bygget skulle fortsätta till Luleå. Kanske ända till Haparanda. Men så blev det inte.

Regeringen Reinfeldt, som regerade 2006–2014, agerade bromskloss. När den dåvarande Alliansens partiledare besökte Skellefteå blev beskedet: om inte näringslivet är med och finansierar byggs inte Norrbotniabanan.

Hur mycket det var ett medvetet fult politiskt spel är oklart. Men nog måste de fyra partiledarna ha varit medvetna om att näringslivet inte ville vara med och finansiera. Vilket är lätt att förstå. För det är inte deras uppgift. Att bygga och driva kritisk infrastruktur, dit järnvägarna hör, är statens uppgift. Att privata företag mot ”betalning” ges möjlighet att trafikera sträckorna är en helt annan sak.

Fredrik Reinfeldt (M) gick och avgick. In på scenen stiger Stefan Löfven (S). Med en helt annan syn på Norrbotniabanan.

Efter ett betydande antal turer skriver vi den 13 juni 2022. Dagen för det historiska beslutet: Norrbotniabanan finns, i hela sin längd, mellan Umeå och Luleå, med i regeringens infrastrukturplan.

I ett pressmeddelande från Norrbotniabanan konstaterar Lorents Burman (S), ordförande i Norrbotniabanegruppen: Ett ofantligt viktigt besked, hett efterlängtat av näringslivet, eftersom deras gigantiska klimatinvesteringar, som är till nytta för hela Sverige, kräver mer kapacitet på järnväg för både för gods- och persontrafik.

Precis så.

Klappat och klart? Nja, inte enligt de röda och de ännu rödare i Skellefteå, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Avdelningen politisk pajkastning började redan innan folk gick till valurnorna. Andreas Löwenhöök (M), oppositionsråd i Skellefteå, ställde sig i Norrans valchatt tveksam till Socialdemokraternas vallöfte om att bygga Norrbotniabanan.

Efter valet replikerade Joakim Wallström, Vänsterpartiets nya gruppledare: ”Tidigare när det var en borgerlig regering så gick allt i stå här i norr. Norrbotniabanan bland annat” (Norran 5/10 2022). Lorents Burman hakade på. I en intervju i SVT/Västerbotten sa han sig känna en ”oro över vad en ny moderatledd regering kan innebära för bygget av järnvägen.”

Okej, då fortsätter vi med den politiska pajkastning som inleddes för flera decennier sedan. Hur skulle det vara om herrarna och damerna i stället agerade tillsammans för att Norrbotniabanan ska byggas – även om det handlar om en ny regering.

Norran skickade ut några frågor om Norrbotniabanan till Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det tilltänkta regeringsunderlaget. Utifrån svaren så finns det i varje fall en viss anledning till oro.

Moderaterna och Sverigedemokraterna ville inte svara.  Vill de inte svara så är det fritt fram för tolkningar av tystnaden.

Kristdemokraterna tycks inte veta vad de innerst inne tycker. De kommer dragandes med formuleringar som ”behovet av en helhetssyn i järnvägsinfrastrukturen för att samhällsnyttan av investeringarna ska bli total”.

Först och främst är det bedrövligt att etablerade partier inte vill svara på några enkla frågor om Norrbotniabanans framtid.

Sedan kan man ju fundera över KD och det indirekta ifrågasättandet av samhällsnyttan. Utredning efter utredning har visat på Norrbotniabanans samhällsnytta. Inte minst nu med en grön nyindustrialisering av norra Sverige.

Det enda parti som ger ett klart och tydligt besked är Liberalerna: ”Liberalerna står bakom den tidigare regeringens anslag till Norrbotniabanan”, skriver riksdagsledamoten Helena Gellerman.

Bra där. Ett klart och tydligt ställningstagande.

Frågan är hur de andra partierna tänker och funderar. Det finns en rad utredningar som beskriver Norrbotniabanans nyttor, för godstrafik, för persontrafik, för sammanlänkning med övriga Europa.

De partier som ifrågasätter den nationella (och internationella) nyttan med Norrbotniabanan borde tänka till och tänka om, göra om och göra rätt. I det här fallet är det att utan minsta lilla tvekan säga ja till Norrbotniabanan.