Medaljörerna prisas i skuggan av politiskt förtryck

Så var de då igång. Långt innan den första curlingstenen gled över isen gjorde sig diktaturens och censurens bittra smak påmind.

Krönika 5 februari 2022 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Så var de då igång.

De tjugofjärde olympiska vinterspelen.

I Peking i Kina av alla platser här på jorden. Bland coronabubblor, medaljdrömmar, positiva covid-19-test och ett kinesiskt propagandamaskineri som gör glädjepiruetter.

Peking blir därmed första stad som får arrangera både ett sommar-OS och ett vinter-OS.

Det svenska siktet är inställt på medaljer. Statistikföretaget Gracenote säger inte emot. De tror att Sverige ska ta 21 medaljer.

Det är säkerligen med blandade känslor som många av idrottsmännen beger sig till Peking. Det är säkerligen också med blandade känslor som många svenskar slår sig ner i bästa tv-fåtöljen.

Vi får inte låta den väntade svenska medaljglansen blända oss. Vi får inte blunda för det land som diktaturen Kina är.

När Peking 2008 arrangerade de tjugosjätte moderna olympiska sommarspelen fanns det förhoppningar. Förhoppningar om att världens länder skulle kunna påverka Kina i demokratisk riktning. Att de kinesiska ledarna skulle ta intryck när landet befann sig i strålkastarljuset.

Men det blev inte bättre. Det blev sämre.

I sin landguide konstaterar Utrikespolitiska institutet: ”Kina är en enpartistat som styrs under auktoritära former av kommunistpartiet. Trots att många politiska och medborgerliga rättigheter garanteras i författningen finns liten respekt för dessa i praktiken. Sedan Xi Jinping blev landets president 2013 har det politiska förtrycket hårdnat samtidigt som presidenten knutit allt mer av makten till sig själv.

Det är i den skuggan som idrottsprestationer i världsklass ska göras.

Det är i den skuggan som medaljerna ska delas ut.

Det är i den skuggan som svenska politiker agerar. Eller rättare sagt inte agerar. 

För medan länder som USA, Storbritannien, Australien, Kanada och Danmark genomför en diplomatisk bojkott, och förutom sina tävlande idrottsmän inte skickar några representanter eller ministrar från landet, smiter idrottsminister Anders Ygeman (S) ut bakvägen. Bildligt.

Den svenska regeringen har valt att inte närvara vid vinter-OS i Peking. Men det handlar inte om en diplomatisk bojkott, enligt Anders Ygeman. Det handlar om coronaviruset.

Därmed slipper regeringen ta ”skarp ställning” om att åka eller stanna hemma. Om en diplomatisk bojkott eller inte.

Det finns ett strikt regelverk som styr vad de aktiva och ledarna får göra och inte göra, vad de får säga och inte säga. Enligt paragraf 50 i OS-stadgarna ska inga politiska, religiösa eller raspolitiska demonstrationer tillåtas på de olympiska arenorna.

Internationella olympiska kommittén (IOK) har förvisso sagt att deltagarna har rätt att tycka vad de vill om vad som helst under presskonferenser och intervjuer. Men det tycker inte de kinesiska makthavarna och organisationskommittén.

Om någon uttalar sig på ett sätt som går emot den olympiska andan, särskilt mot kinesiska lagar och regler, kommer de att straffas, sa Yang Shu för några dagar sedan. Yang Shu är vice chef för Peking-OS avdelning för internationella relationer. En ”höjdare” med andra ord.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har varnat idrottare för att uttala sig om känsliga politiska frågor. Flera länder har varnat sina atleter för att ta med sina mobiltelefoner och datorer på grund av risken för att deras data kommer att övervakas och stjälas.

En liten smak av vad det dagligdags handlar om i enpartistaten Kina.

Trots det har vissa svenska idrottsmän varit frispråkiga, som skidskytten Sebastian Samuelsson.

Andra har valt att tiga. Som skridskoåkaren Nils van der Poel: ”Jag tror inte att det är särskilt klokt av mig att kritisera regimer som jag är på väg att vistas inom, om jag önskar att leva ett långt och fruktsamt liv” sa han, med tillägget att han kunde tänka sig att utveckla uttalandet efter OS. (Dagens Nyheter 18/1 2020)

Så var de då igång.

Långt innan den första curlingstenen gled över isen gjorde sig diktaturens och censurens bittra smak påmind.

Uigurer och andra minoriteter uppfostras i regimens läger till hundraprocentig lojalitet mot staten. Friheterna i Hongkong har försvunnit en efter en. Det religiösa och kulturella förtrycket i Tibet är betydande. Kinas ökade tryck mot Taiwan får omvärlden att hålla andan.

Med tanke på det, och en hel del annat, är sorgligt att regeringen, med Anders Ygeman i spetsen, inte kan tala ur det bildliga skägget.

Ett socialdemokratiskt parti, en socialdemokratisk regering, som både länge och väl, och med emfas, hyllat solidaritetstanken och respekten för de mänskliga rättigheterna, föll platt till marken när det blev skarpt kinesiskt läge.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa