Året är 1972.
Hoola Bandoola Band sjunger om presidenter som medvetet ljuger, om politiker som vänder kappan efter vinden, om fifflande direktörer.
Halta Lotta snyftar med rösten fylld av gråt: Vem i hela världen kan man lita på?
Att inleda en krönika, som handlar om förtroendet för politiker, med ett av den svenska rock- och progghistoriens mest plagierade citat är att slå in öppna dörrar. Det brukar jag försöka undvika. Men den här gången så gör jag det.
Lotta Nylander är journalist på Trapets Media i Stockholm. På uppdrag av forskning.se – en webbplats med forskningsnyheter från svenska högskolor, universitet och forskningsinstitut – har hon skrivit en artikel om partiledare, om hur de ska vara för att gå hem i slott och koja. Hon har bland annat intervjuat de statsvetarna Jenny Madestam och Tommy Möller.
Boris Johnson tittar ut från 10 Downing Street. Det halmgula håret står åt alla håll och kanter. Han ger ett lite ovårdat intryck, trots nystruken skjorta, slips och en perfekt sittande skräddarsydd kostym. Gesterna är yviga, han är brittisk så in i Norden. En man av folket.
Angela Merkel kommer gående längs en korridor. Hela hennes uppenbarelse andas trovärdighet och pragmatism. Kostymdräkten skapad av modedesignern Bettina Schoenbach ger ett osentimentalt intryck. Hon är Boris Johnsons motsats, gesterna är försiktiga, nedtonade.
Hade de svenska väljarna fått välja mellan Boris Johnson och Angela Merkel, två före detta toppolitiker, den ena premiärminister, den andra förbundskansler, är det troligt att valet hade fallit på Merkel.
Eller som Jenny Madestam uttrycker det i artikeln: ”Svenska väljare föredrar partiledare som så att säga går i fotriktiga skor.”
Första gången jag röstade var 1979. Socialdemokraterna med Olof Palme som partiledare landade på drygt 43 procent, Moderata Samlingspartiet med Gösta Bohman på drygt 20, Folkpartiet med Ola Ullsten på drygt 10.
Mycket har hänt sedan dess. Partierna är inte längre lika ideologiskt tydliga. Triangulering har förvandlats från en sällsynthet till en skön vardaglig konstart. Det är helt okej att lägga sig närmare politiska motståndare eller att helt överta dennes åsikt.
I den kontexten blir partiledaren allt viktigare för ett partis framgångar. Statsvetaren Tommy Möller vill till och med göra gällande att partiledarna är på väg att bli viktigare än den politik de företräder. Ett högt förtroende för partiledaren föder framgång.
Undersökningsföretaget Novus mäter med jämna mellanrum väljarnas förtroende för partiledarna.
Statsminister Magdalena Andersson (S) toppar. 56 procent av väljarna uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för henne (juni 2022). Tvåa men på väg neråt är Moderatledaren Ulf Kristerssons (M). Trea är Ebba Busch (KD) och fyra är Jimmie Åkesson (SD). Johan Pehrsons (L) uppgång och Ulf Kristerssons nedgång är statistiskt säkerställda.
Realistiskt sett så finns det två statsministerkandidater: Magdalena Andersson och Ulf Kristersson.
I sin framtoning liknar de i mångt och mycket varandra. De är lika kunniga, lika pålästa och lika seriösa som de är småtråkiga. Deras framtoning är förnuftig, rationell. Är det någonting som de inte är så är det karismatiska, de glittrar inte.
Till kategorin kunniga, pålästa och seriösa partiledare hör även Liberalernas Johan Pehrson – även om han understundom tillåter sig att dra en ordvits, leverera en smårolig poäng, dra på smilbanden.
Det har Ulf Kristersson slutat med: ”Sedan han klivit fram som oppositionsledare har han slutat flina så mycket när han blir intervjuad. I början var han väldigt skämtsam, nu strävar han efter att framstå som påläst och seriös för nu är det på riktigt”, som statsvetaren Jenny Madestam uttrycker det i artikeln på forskning.se.
Därmed riskerar Ulf Kristersson att tillägnas epitetet partiledaren som slutade skratta.
Å andra sidan tillhör statsminister Magdalena Andersson inte de som drar på smilbanden i onödan.
Kommunikationsexperter och partistrateger må vara betydelsefulla ett valår som detta när det väger så jämnt mellan blocken. Men budskapets äkthet och partiledarens personlighet slår ändå alla smarta strategier.
Glitter och glamour undanbedes vänligen med bestämt. Svenska väljare tar nämligen, enligt opinionsundersökningar, politiken på allvar och förtroendet att styra landet ger man ogärna till glittriga spelevinkar och lustigkurrar.
Det är bra. Konsekvenserna av att pajaser kommer till makten borde avskräcka tillräckligt för att lägga sin röst på någon partiledare, på något parti som visat sig vara både kunnigt och dugligt.