Inom politiken har veckan varit händelserik.
I måndags (17/11 2022) utsågs Ulf Kristersson (M) till statsminister. I tisdags avgavs regeringsförklaring, ministrarna presenterades. I onsdags hälsade den nytillträdda regeringen på hos kungen för skifteskonselj.
En händelserik politisk vecka i Sverige. Absolut. Men den är en stilla susning mot kalabaliken i London. Premiärminister Liz Truss (konservativa partiet) pressades allt hårdare av såväl Labour som av sina egna. Ministrar sparkades och avgick.
Efter flera turbulenta veckor meddelade hon på torsdagen sitt avsked utanför 10 Downing Street. Det blev 44 dagar på posten.
Några avgångskrav har ännu så länge inte riktats mot statsminister Ulf Kristersson. Men det skulle förvåna stort om ett sådant eller flera sådana inte kommer någon gång under mandatperioden. Att han ställs inför en misstroendeomröstning.
För den som är intresserad av politik och samhällsdebatt är SVT Forum en oumbärlig källa till insikt och visdom.
Måndagen och tisdagen ägnades självklart, i mångt och mycket, åt statsministeromröstningen och regeringsförklaringen. Vänster- och mittenfalangen i svensk politik kom vandrande längs ”De dåliga förlorarnas allé”. Sällan eller aldrig har så många sura miner setts.
Högst och mest oförsonligt tonläge höll – i vanlig ordning – Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, tätt följd av Miljöpartiets båda språkrör Märta Stenevi och Per Bolund. I mitten, både verbalt och politiskt, hamnar avgående Centerledaren Annie Lööf.
Snällast, eller ska man säga minst provokativ, var avgående statsminister Magdalena Andersson (S). Det är ”stort” att i nederlagets stund gratulera en motståndare till segern – och se ut att mena det. Som jag upplevde det var hon den enda.
Om det verbala tonläget redan nu är så högt uppskruvat. Vad månde bliva?
Kanske hade lite Karl Gerhard i högtalarna fått partiledare och riksdagsledamöter att ”tagga ner”: Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla.
Den texten är rent av genial, vilket man inte kan säga om alla inlägg som politiker gör.
Vi skriver onsdagen den 19 oktober 2022. Klockan är nio om morgonen, platsen riksdagens plenisal. Dags för den nyvalda riksdagens första allmänpolitiska debatt, ett tillfälle så gott som något för de nyvalda att göra intryck och avtryck.
En som gjorde det var SD-ledamoten Elsa Widding. Hon vandrar vägen upp till talarstolen och konstaterar: Att vi skulle befinna oss i en klimatkris anser jag saknar vetenskapligt stöd. Allt vi gör inom klimatområdet är symbolpolitik.
Även om hon inte säger att det är så, hon nöjer sig med att anse, är det ett anmärkningsvärt uttalande. Inte minst i en tid när forskarvärlden anser att höstens många väderrelaterade naturkatastrofer helt eller delvis är en följd av klimatförändringarna.
Klimatforskarna rasar. Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap vid Uppsala universitet, suckar högt: ”Mycket hon säger är ren vetenskapsförnekelse och helt enkelt inte sant. Det är som när Trump påstod att man kan dricka rengöringsmedel för att bli frisk från covid, löjeväckande”, säger han till TT (19/10 2022).
Stölleprov, suckar Emils pappa så att det hörs långväga omkring.
Utan att ta i, och utan att egentligen lägga några värderingar i det, kan man med fog påstå att regeringspartiernas samarbete med Sverigedemokraterna hade kunnat få en bättre start.
Nu har vi förvisso yttrandefrihet i Sverige, och även dumheter är grundlagsskyddade, så länge de befinner sig inom lagens råmärken. Men det förringar på intet sätt Elsa Widdings ”insats”.
Sverigedemokraternas fadäser är både häpnadsväckande och många. Bryr sig inte deras väljare?
På tal om fadäser. Så fort en ny regering presenteras börjar det letas spöken på slott och lik i garderober. När dessa rader skrivs på torsdag förmiddag tycks de flesta ministrar ha passerat granskningens nålsöga. Lite trafikförseelser här, lite marijuana där.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) presenterade sig som litteraturvetare utan att vara det. Skolminister Lotta Edholm (L) hade aktier och uppdrag som hon inte ska ha som minister. De har hon enligt uppgift lämnat respektive sålt.
Då är Sverigedemokraternas fadäser, i dåtid, nutid och framtid betydligt värre. Det riskerar att successivt undergräva förtroendet för Sveriges nya trepartiregering i ett läge där landet behöver en stark och handlingskraftig regering.
Starten indikerar att mandatperioden kommer att bli rörig. Kanske inte så rörig som i London, men rörig nog.