Rysslands erövringskrig mot Ukraina handlar om Rysslands syn på landet.
I dag tycks det självklart för de allra flesta. För ett år sedan var det annorlunda.
Moskva lyckades inte paralysera väst, men väl bromsa upp oss, tillfälligt styra diskussionen åt fel håll och därmed sannolikt fördröja det militära stödet till Ukraina.
I december 2021 presenterade Moskva, i ultimativ ton, två förslag till säkerhetsavtal. Ett med Nato och ett med USA.
I Nato-avtalet krävde Ryssland ett avskaffande av principen att nya stater ska kunna ansöka om medlemskap i försvarsalliansen. Ett sådant beslut omöjliggjordes redan av att det hade krävt total enighet bland Natos 30 medlemsländer.
Ett annat ryskt krav var att inga Nato-vapen eller Nato-trupper skulle placeras i länder som gått med i alliansen efter 1997. Det handlar redan i dag om 14 medlemsstater. Men faktum är att inga Nato-trupper förlades till någon av de länderna före 2014.
Efter Rysslands ockupation av Krim och aggressionen i östra Ukraina började Nato rotera en liten styrka i Litauen, Estland, Lettland och Polen. Men det var inte frågan om någon permanent basering eller någon offensiv kapacitet.
Ryssland krävde att detta skulle upphöra. Givetvis utan att avsluta sin ockupation av Ukraina.
Kraven i det tilltänkta avtalet med USA var lika omöjliga att genomföra och innehöll sådant som ett åtagande att ”inte vidta åtgärder … som undergräver grundläggande säkerhetsintressen” hos motparten.
I praktiken skulle det innebära att USA avstod från att svara på ryska aggressionshandlingar mot grannländerna för all framtid.
Dessa ryska krav täckte ett brett spektrum av säkerhetsfrågor som inte direkt rörde Ukraina. Men det plötsliga kravställandet, den ultimativa tonen och de mycket långtgående anspråken visade att Moskvas syfte var att få ett nej.
Ryssland sökte samtidigt skapa osäkerhet, driva på en å-ena-sidan-å-andra-sidan-diskussion i västländerna om Rysslands motiv och legitimiteten i dess krav, samtidigt som den ryska armén fortsatte sin uppladdning utmed Ukrainas gränser.
Åtskilliga i väst lyfte fram att Ryssland försökte skriva om hela den europeiska säkerhetsordningen.
Det resonemanget ledde fel. Inte för att Vladimir Putin inte vill ha fria händer i Europa. Men frågan för dagen är inte vad han vill utan vad han kan. Några verktyg för att stoppa exempelvis Sveriges anslutning till Nato har Ryssland inte. Fortsatt aggression mot ett land som man delvis ockuperat sedan 2014 är något annat.
En aspekt som försvann ur sikte är den helt centrala plats som Ukraina alltid haft i det ryska revanschistiska medvetandet.
Landets självständighet, och alla aspekter av dess utveckling som innebar rörelse bort från ryskt inflytande, har av den ryska härskarklassen beskrivits som en provokation i över 20 år.
Oförmågan i väst att fullt ut förstå Moskvas fleråriga försök att utplåna ukrainsk självständighet med vapenmakt har gjort att Ukraina förlorat år av uteblivet militärt stöd för att stå bättre rustat mot en utvidgad rysk aggression.
Dessa misstag bör ge lärdomar.
Omvärlden måste bli bättre på att skilja på ryska distraktioner och grundläggande motiv. Väst får inte heller pressa Ukraina till kompromiss med Ryssland.
Historien lär oss att tyranner inte kan blidkas av sina tilltänkta offer, bara besegras.