Valet närmar sig.

Valrörelsen är inne i sin slutspurt.

Den senaste veckomätningen från SVT/Novus berättar om framgångar för Vänsterpartiet (plus 2,5 procentenheter), Moderaterna (plus 1 procentenhet), Liberalerna (plus 0,7 procentenheter) och Sverigedemokraterna (plus 0,2 procentenheter). Övriga partier backar.

Självfallet går det att ifrågasätta vederhäftigheten i och nyttan av opinionsmätningar varje vecka. Vad de främst gör är att de bekräftar den stora kortsiktiga rörligheten i väljarkåren. Samtidigt som det är de långsiktiga förändringarna som är de intressanta.

Till exempel att Socialdemokraternas tillbakagång, jämfört med i juli, är statistiskt säkerställd, och att Liberalerna efter partiledarbytet – från Nyamko Sabuni till Johan Pehrson – fortsätter sin resa uppåt. De har gått förbi Kristdemokraterna och närmar sig Centerpartiet.

Vilket ställer en intressant fråga: Är det ett parti eller en partiledare som väljarna röstar på?

Det är med i princip samma politik, men med en ny partiledare, vars förmåga att kommunicera ut ett budskap vida överträffar Nyamko Sabunis, som Liberalerna är på väg uppåt ur en av partiets djupaste kriser.

Vi får inte glömma att politik är en förtroendebransch, och att väljarna tar, utöver sakpolitiken, intryck av partiernas och politikernas sätt att handskas med det politiska hantverket. Bland annat hur reformerna och vallöftens kommuniceras.

I den kontexten finns det vissa likheter mellan Johan Pehrson och Skellefteås socialdemokratiska kommunalråd Lorents Burman: båda är chosefria, folkliga i sitt sätt att vara och båda har en förmåga att förklara det komplicerade.

Att det sedan finns mer som skiljer dem åt än förenar dem är en helt annan sak.

Valet närmar sig.

Tiden är inne för partierna att lova guld och gröna skogar.

Vi skriver den 12 maj 1964. Platsen är Blå hallen i Stockholms stadshus. Olof Palme ska festtala på SSU:s kongressfest. Han inleder med orden ”Politik är att vilja något”.

Det har hänt mycket på 58 år. Samhället har förändrats. Mycket har blivit bättre, annat sämre. Om politik fortfarande är ”att vilja”, eller bara att vilja behålla/återfå regeringsmakten tvistar de lärde om. Det gör det viktigare än någonsin att granska partiernas vallöften.

Vilket blir allt svårare att göra eftersom partiernas löften många gånger är luddigt formulerade. Det blir svårt att utvärdera dem innan valet, och svårare att kontrollera dem efteråt. Om de har uppfyllts eller inte riskerar att bli en tolkningsfråga.

Luddigheten har gjort det allt svårare för väljarna att välja.

Många säger att höstens val i mångt och mycket blir ett plånboksval. Inflationen gräver djupa hål i svenskarnas plånböcker.

Politik är, precis som Olof Palme sa, att vilja. Problemet är bara att det blir svårare och svårare för väljarna att sätta sig in i vad partierna vill. Vad och vilket parti som är bäst för den egna plånboken, för den egna livssituationen.

Förvisso har de valkompasser som media erbjuder blivit bättre och mer träffsäkra. Men de erbjuder bara en vägledning, det finstilta, det som är avgörande för hur folk röstar, är fortfarande beroende av att politiken och politikerna granskas enligt egen måttstock.

Om man vill göra ett genomtänkt val.

Det som komplicerar tillvaron ytterligare, för väljarna och för de politiska partierna, är det knepiga parlamentariska läget.

Den senaste mandatperiodens politiska cirkus borde stämma till eftertanke. Den har bjudit på mer dramatik än vad Sverige upplevt sedan 1920-talet. Den parlamentariska dysfunktionaliteten riskerar att även långsiktigt undergräva förtroendet för partier och politiker.

Den situationen klarade varken Stefan Löfven eller Magdalena Andersson – före detta och nuvarande statsminister och partiledare för Socialdemokraterna – av att hantera. Sett till färska opinionssiffror lär det inte bli mycket lättare den kommande mandatperioden.

Det saknas inte stora samhällsproblem att ta itu med. Men vad partierna och politikerna verkar ha glömt bort i den parlamentariska röran är att förtroende inte bara handlar om sakpolitik utan också om agerandet i det politiska systemet.

Till exempel viljan att utan allehanda märkliga förbehåll söka lösningar över blockgränserna, eller bara ta till misstroendevotum – riksdagens skarpaste vapen mot en regering – när det är motiverat.

Demokratin svajar i allt fler länder. Så även i Sverige. Om än i mindre skala än annorstädes.

Här har politikerna och de politiska partierna en viktig roll att spela.

Bara de kan stoppa att väljarnas förtroende för politiken fortsätter att undergrävas.