Vandrar långsamt Kanalgatan fram.
Passerar torget och kulturhuset. Stannar för rött ljus vid Stationsgatan. På andra sidan ligger Pingstkyrkan. Trots att klockan ännu inte slagit tolv ringlar sig matkön lång. Unga som gamla. Män som kvinnor. Av olika etniciteter. Uppskattningsvis ett 50-tal personer.
Det är inte bara i utpräglade storstäder som den ökande fattigdomen syns på gator och torg.
Ska det verkligen behöva vara så här?
Ska människor behöva stå i kö för ett mål mat i Sverige?
Det ska sägas att det inte bara är Pingstkyrkan som delar ut mat till behövande. I Sankt Olovsgården på Älvsbacka stöttar Skellefteå Stadsmission människor i utsatta livssituationer, som av olika skäl inte har samma förutsättningar och resurser som de flesta andra.
Först slog pandemin till. Sedan slog Ryssland till mot Ukraina. Inflationen sköt i höjden. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) har inflationstakten inte varit så hög på 30–40 år. Människor som lever i utsatthet drabbas särskilt hårt.
Man kan mäta fattigdom på många sätt. I Sveriges Stadsmissioners fattigdomsrapport definieras ekonomisk utsatthet så här: ”Låg inkomststandard innebär att den disponibla inkomsten inte är tillräcklig för att betala nödvändiga omkostnader som boende, mat, lokala resor och så vidare.”
För en vuxen med ett barn på sju år i en medelstor svensk stad är gränsen för låg inkomststandard satt till 13 587 kronor. För två vuxna med två barn 20 443. De blev utan hjälp för att hantera den skyhöga inflationen. Är det då konstigt att de köar för mat?
Hur ser det ut i Norrans bevakningsområde?
Med Sveriges Stadsmissioners beräkningsmall har 4,6 procent av Skellefteås befolkning låg inkomststandard. I Norsjö är motsvarande siffra 3 procent, i Arjeplog 4 procent, i Robertsfors 4,2 procent, i Arvidsjaur 4,4 procent och i Malå 5,6 procent.
I Malmö – som är i särklass sämst i klassen – har över 14 procent av invånarna låg inkomststandard och/eller försörjningsstöd. Bäst i klassen är Vellinge med 1,9.
För inte alltför många decennier sedan suckades och pustades det över bilder på tiggande greker i skuggan av den djupa – och långvariga – ekonomiska krisen. Det ojades när bilderna på finländare som köade framför soppgrytorna kablades ut över världen.
Det finns otaliga andra exempel.
Nu har Sverige hamnat om inte där så i varje fall på väg dit. Den fattigdom som tidigare var fylld av skam, som skulle gömmas undan, bortsett från några tiggare, har blivit synlig på ett närmast brutalt sätt.
Valet ligger bakom oss. Valet föll på en borgerlig, nationalistisk, socialkonservativ och högerpopulistisk regering. De tre sistnämnda substantiven ”tillägnas” Sverigedemokraterna. Som vill vara med och bestämma utan att behöva ta ansvar som regeringsparti.
Så vad gör vi? Vi som är liberaler, eller, mer korrekt, vi som är socialliberaler/frisinnade. Den nuvarande regeringen tycks vara mer intresserad av att utreda ett nationellt tiggeriförbud och införa visitationszoner än att laga revorna i det sociala skyddsnätet.
Vi lever i krisernas tidevarv: klimatkris, energikris, inflationskris, svältkris och en lång rad andra kriser.
Självklart går det att ifrågasätta det flitiga användandet av substantivet kris, som enligt SAOL (Svenska Akademiens ordlista över svenska språket) betyder ”en mycket svår situation”.
Samhället prövas, hjälporganisationerna prövas, de ideella organisationerna prövas.
Vem som först konstaterade att ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” är inte känt. Det finns en mängd ordspråk och ordstäv, några av dem flera tusen år gamla, som inte har någon avsändare. Men klokt sagt var det.
Det går att skänka pengar till hjälporganisationer, det går att jobba ideellt i ideella föreningar, det går att skänka sådant till hjälporganisationernas second hand-butiker som ändå bara ligger och skräpar i garderoben. Självklart går det också att handla där.
Det är mycket man kan göra, som går att göra.
Till alla människor en god vilja, som Karl-Bertil Jonsson sa.
Jag ökar i steglängd och frekvens när jag passerar matkön utanför Pingstkyrkan. Det gör ont i magen. Jag passerar en ögonblicksbild av ett Sverige bortom lyxiga middagar på krogen, vräkiga bilar och flotta sommarstugor vid havet.
Ett land de flesta av oss inte trodde att vi lever i. Men det gör vi.
Vi lever i ett Sverige där allt fler behöver hjälp med mat för att klara sig.
Det är någonting som vi alla måste inse och acceptera. Om inte är risken uppenbar att matköerna förvandlas till ett olösligt problem.