Äntligen!
Radiomannen Gert Fylkings ”äntligen” i samband med Svenska Akademiens högtidliga offentliggörande av Nobelpriset i litteratur har blivit något av en samtida klassiker. Till glädje för vissa, till irritation för andra.
Efter tisdagens kommunfullmäktigesammanträde i Skellefteå går tankarna till Gert Fylkings ”äntligen”.
Äntligen har Skellefteå kommun och de i kommunen styrande Socialdemokraterna tagit mod till sig och kapat banden till Tongling, kommunens kinesiska vänort. Men oj vilken tid det har tagit.
Det är intressant att notera vad kommunalrådet Lorents Burman (S) sa och inte sa när ärendet ”Avslutning av vänortssamarbete med Tongling i Kina” debatterades.
Enligt honom har det med åren blivit allt svårare att upprätthålla kontakterna. Det var därför vänskapsbanden klipptes.
Att Kina är en repressiv diktatur nämndes. Men mest i förbifarten.
Låt oss innerligt hoppas att det var ett utslag av ”god diplomatisk ton” snarare än en politisk markering. Det gäller att inte trampa de kinesiska ledarna på tårna. Deras tår är oerhört ömma.
Det är ingen hemlighet att Kina attackerar oberoende journalistik, svenska medieföretag och svenska publicister. Vilket bland annat Reportrar utan gränser rapporterat om.
Låt oss förfasas över Kinas agerande, både på hemma- och bortaplan. Men låt oss samtidigt glädjas över att Skellefteå kommun (läs dess socialdemokrater) äntligen tagit mod till sig och kapat trossen. Äntligen var ordet för dagen.
Inga vänorter i länder som inte respekterar mänskliga rättigheter borde vara självklarheternas självklarhet.
För ett år sedan slog coronapandemin till med full kraft. Mycket av partiernas politiska arbetet lades i träda. Frågorna, interpellationerna och motionerna blev färre. Debatten i kommunfullmäktige tände aldrig till. Som brukligt är.
Men det gjorde den i tisdags. Tonläget höjdes successivt. För att eskalera när barngrupperna i förskolan debatterades. Så till den milda grad att fullmäktigeordförande Daniel Ådin (S) kände sig föranledd att mana till besinning. Med rätta.
För dyrt, konstaterade Fredrik Stenberg (S), ordförande i för- och grundskolenämnden. Ett räknefel, kontrade Håkan Andersson (C). Efter några timmars debatterande var positionerna lika låsta som de var från början.
Precis på samma sätt som de var när det gällde räddningstjänstens lokalisering, kommunens kulturplan och alla andra ärenden. Strax efter lunch, tror jag att det var, sammanfattade Harriet Classon (S) det politiska tillståndet i kommunen.
Kontentan av hennes inlägg var: Skellefteborna har röstat på oss. Skellefteborna vill att vi bestämmer. Därför bestämmer vi. Det är så demokrati fungerar.
Så är det. Det är så demokratin fungerar. Men är man stor ska man vara snäll. Även om majoriteten inte tycks tro det så finns det ett och annat guldkorn att hitta hos oppositionen.
Skellefteå är inne i en period av exempellös tillväxt. En period som kräver samarbete över blockgränsen. Gemensamma politiska beslut i samförstånd. Inte bara ideologisk konfrontation. Även om sådan stundtals kan vara rätt underhållande.
Fredrik Stenberg (S) drämde till med någonting i stil med att den borgerliga alliansen redan tycks ha inlett valrörelsen.
Det får vi verkligen hoppas. Precis på samma sätt som övriga partier gjort det. I min värld startar valrörelsen i samband med ett nyvalt kommunfullmäktiges första sammanträde och pågår sedan ända fram till nästa valdag.
Då får de politiska partierna, den politiska majoriteten, ta ansvar för alla sina beslut. Inte bara stå på gator och torg och lova en massa i överbudspolitikens landskap.