Det är politikerna som är en fara för politiken, för demokratin.
Det är politikerna som smutskastar och dömer ut det politiska system som de själva vill bli/är en del av.
Några gör det i ord, andra i handling. Många av dem är antietablissemangspolitiker och/eller populister. De håller ofta till på högerkanten. De håller på att förvandla politiken till ett osmakligt cirkusspektakel.
Donald Trump är det senaste exemplet. Min förhoppning är att han röstas bort från makten. På ett korrekt sätt.
Att bygga upp förtroendet för amerikansk politik kommer att ta många år efter fyra långa år med Trump.
Allting har sin början. Demokratins vagga stod i Aten. Den vaggan var väl sanningen att säga måttligt demokratisk. Men vi har ändå de gamla grekerna att tacka för dagens demokrati.
Århundraden lades till århundraden.
Någonstans på vägen från den atenska demokratin till dagens politiska villervalla dyker hen upp. Var och när är omöjligt att veta. Säkerligen fanns det redan i antikens Aten politiker som föraktade och förkastade det politiska systemet.
Men låt oss landa och ta avstamp i någotsånär nutid. Slutet av 1970-talet såg Ilona Staller – mer känd som porrskådespelaren Cicciolina – blotta behagen i både italiensk tv och i det italienska parlamentet.
Vilka kvalifikationer hon blev invald på är oklart. Men hon satt i underhusledamot 1987–1992 för libertarianska Partito Radicale, som såg sig själva som den starkaste oppositionen till det italienska politiska etablissemanget.
Det gjorde också det populistiska antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen. Med komikern och webbskribenten Beppe Grillo i spetsen.
I Sverige minns vi det nyliberala, populistiska partiet Ny demokrati. Med blandade känslor. Men att ett parti blir ihågkommet för att ha staplat läskbackar på varandra, för att försöka förklara ekonomiska samband, säger det mesta.
Vi kan se Partito Radicale, Femstjärnerörelsen och Ny demokrati som pittoreska inslag i den politiska vardagen. Man måste också ge dem rätt på en viktig punkt: Korruption inom politiken, av vilket slag den än må vara, ska bekämpas.
Men det ska göras på ett anständigt sätt.
Det är när politiken förvandlas till dokusåpakonflikter som politikerna blir ett hot mot politiken. Det är när kortsiktig plakatpolitik blir viktigare än genomtänkta reformer som förtroendet för det politiska etablissemanget skadas.
Det brukar sägas att verkligheten överträffar dikten. Framför ögonen på en hel värld utspelar sig i detta nu dokusåpornas dokusåpa. Huvudrollsinnehavare är Donald Trump.
Anklagelserna om valfusk har till och med fått hans partikamrater att reagera och agera. Den tidigare republikanske senatorn Rick Santorum säger till exempel till CNN att Trumps påståenden riskerar att elda på oroligheter.
Enligt internationella valobservatörer är Donald Trumps uttalanden om valfusk dessutom ogrundade och skadar allmänhetens förtroende för demokratiska institutioner.
Kampen om legitimiteten i valutgången har blivit en kamp om legitimiteten i hela det amerikanska politiska systemet.
Självklart är det upp till var och en att göra egna prioriteringar, egna val. Att hävda annat hade varit djupt odemokratiskt. Däremot hade man kunnat önska sig att fler amerikaner tagit Trumps anti-demokratiska retorik på större allvar.
De finns lite här, lite där. Politikerna som det är svårt att riktigt ta på allvar. Som till och med komikerna har svårt att överträffa. Men det är just det som är så farligt, att de inte tas på större allvar. Historien har visat på konsekvenserna.