Det är mycket just nu.

Utanför fönstret rasar en coronapandemi och en snöstorm modell större.

SMHI gick i måndags ut med en klass 3-varning för Västernorrlands län. På vissa håll väntas en meter nysnö. I svåra snöstormars fotspår följer ofta strömavbrott, inställd kollektivtrafik, trafikolyckor, fordon som kör fast, blir stående och gör det svårt för plogbilen att komma fram. Folk har problem med att ta sig till jobbet.

Med åren har vi blivit bortskämda. Vi förutsätter att allting alltid ska fungera som det brukar göra.

På den tiden jag gick i den lilla byskolan i skånska Södra Sandby hände det några gånger varje vinter att alla inte kunde ta sig till skolan. Ibland saknades lärare, ibland några elever. Ingenting konstigt med det. Ingen reagerade.

Nu blir stängda skolor och inställda skolskjutsar riksnyheter.

Den helt naturliga beredskapen inför ”stora störningar i viktiga samhällsfunktioner” har gått förlorad.

Vi sätter i allt större utsträckning vår tillit till samhället, att de ska stå för krisberedskapen. Att plogbilen ska ploga, att det ska finns ström i ledningarna. Att hjälpen i olika skepnader kommer om någonting skulle hända. Bara så där.

Det är sommaren 2018. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) skickar ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till 4,8 miljoner hushåll.

Handen på hjärtat: Har du läst den? Har du ens ögnat igenom den? Eller förpassades den direkt till pappersåtervinningen?

Första upplagan kom 1943. Underrubriken ”vägledning för rikets medborgare i händelse av krig” säger vad det handlade om då. Anvisningar och råd i händelse av ett krigsliknande tillstånd, från det första flyglarmet till motståndsrörelse.

Med åren har risken för krig tonats ner, risken för kriser och katastrofer tonats upp. Att Sverige skulle drabbas av allvarliga olyckor, extremt väder eller omfattande it-attacker är troligare än att ryssen en vacker dag knackar på.

Så låt oss släppa kriget.

Och koncentrera oss på krisen. Och vad vi kan göra för att inte behöva stå där hjälp- och maktlösa.

Vinter efter vinter påminns vi om vår sårbarhet.

Vi som bor i en stad, eller i ett större samhälle, är ändå på sitt sätt lyckligt lottade. Elkablarna är nergrävda, strömavbrott sällsynta. Vägar och gator plogas kontinuerligt, vattenförsörjningen fungerar.

Vi har det varmt och gott inomhus medan stormen viner utanför fönstret.

Värre är det för dem som bor på landet. När dessa rader skrivs var till exempel drygt 500 av Skellefteå Krafts abonnenter utan ström. I eller utanför mindre orter.

Blir strömavbrottet långvarigt uppstår problem. Det mesta i ett modernt hushåll är beroende av elektricitet, allt från kaffekokare och spis till värme och belysning.

Många av oss har glömt bort det där som vår föräldrageneration tog för givet. Att vid besvärligt väder ha bunkrat dricksvatten, ha värmeljus, en fungerande ficklampa, en radio som går på batteri och naturligtvis mat för några dagar.

Den här stormen kommer att blåsa över.

Precis som alla andra stormar.

Men den har visat hur små vi människor är när naturens våldsamma krafter sätts i rörelse.

Enligt forskningen kommer klimatförändringarna att föra med sig fler och kraftigare extrema väderförhållanden i framtiden. Vi måste anpassa oss till dessa förändringar. Vi kan inte sätta all vår tillit tillsamhällets resurser.

Vi kan till exempel leta fram broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” och i varje fall bläddra igenom den. Och om den förpassades till pappersåtervinningen går den att beställa (gratis) från MSB:s hemsida.

Den kan vara bra att ha nästa gång krisen slår till.