Bönderna kommer inte att låta skördarna ruttna.

Det säger en ukrainsk jordbruksinvesterare till mig i Odessa.

Ett hoppingivande budskap som verkligen behövs i detta elände.

Ukrainas styrka som jordbruksland är stora arealer och stabila skördar. Spannmål fördes tidigare ut i huvudsak via fem hamnar i Cherson, Mykolajiv och Odessa.

Kriget har ändrat allt detta. Hamnen i Cherson är ockuperad. Utanför Mykolajiv pågår strider. Odessas tre hamnar, som är de viktigaste, är blockerade av Ryssland och vattnet utanför är minerat av ukrainarna för att förhindra landstigning.

Resultatet är en livsmedelskris på flera nivåer. Kunderna måste ha de ukrainska jordbruksprodukterna nu för att kunna undvika ännu svårare prisstegringar än de som vi redan sett och på sina håll matbrist. Ukrainas bönder behöver skeppa ut förra årets skördar innan lagren ska fyllas med årets, även om den väntas bli mindre på grund av kriget.

Det finns andra vägar ut – hamnar i Donau och järnväg till Rumänien. Men kapaciteten är låg och kan inte höjas. Exempelvis kan Reni, den viktigaste Donauhamnen, lasta omkring 1 000 ton per dag, jämfört med 600 ton i timmen i hamnen Juzjne i Odessa.

Järnvägen tar små volymer. Mängden tillgängliga vagnar är inte anpassad till det här nya behovet.

Det innebär att Ukraina skeppar ut 10–20 procent av det som krävs.

Några tillräckligt bra alternativ till Svartahavshamnarna finns inte och kommer inte att uppstå under överskådlig tid.

Det råder en del missförstånd om den väpnade eskort för spannmålstransporter som vissa i väst diskuterar. Den är mer tänkt som en extra försäkring i ett scenario där Ryssland backar.

Att bryta igenom blockaden med våld på det sättet är inte ett alternativ. Det stupar om inte annat på att inga civila rederier kommer att kunna utsätta sig för sådana risker.

Om så den ryska blockaden hävs kommer det därifrån att ta veckor, om inte månader, att röja vattenvägarna från framför allt ukrainska minor. En del av dem har lossnat och flyter omkring, och Ukraina har inte råd med några missar. Ett fartyg som går på en mina blir dödsstöten för hamnarna då inga rederier kommer kunna teckna försäkringar för den trafiken.

Två jordbruksexperter som jag talar med i Odessa säger att Ukraina vid behov kommer att kunna lagra både årets och resterna av förra årets spannmålsskörd. Den kapaciteten finns inte i dag men den kan skaffas genom investeringar och övergång till nya lagringstekniker.

Det blir dyrt, men det är ännu dyrare att låta skördar ruttna.

Klart är dock att man inte kan göra så år efter år. Förutom att enskilda ukrainska lantbrukare kommer att ta smällar, som de inte återhämtar sig från, kommer det att drabba livsmedelsförsörjningen runt om i världen på ett sätt som ännu inte går att överblicka.

Och så finns ett problem till: ryska stölder av ukrainskt spannmål från främst Chersonområdet. Det plundrade skeppas ut och säljs som ryskt. Rånarna drar nytta av de högre priser som de själva har orsakat.

Den långsiktiga lösningen på allt detta är samma som tidigare. Det handlar om att besegra Ryssland i kriget.

Spannmålskrisen är ännu ett argument för att se Ukrainas kamp som vår.

Den ryska regimens attack mot livsmedelsförsörjningen är en attack på hela världen.