Sebastian Larsson placerar säkert in 3–0 på straff borta mot Kosovo.
Vi ska kanske inte tala om en drömstart på VM-kvalet, däremot en bra start. Två matcher, två segrar, samtidigt som Spanien oväntat tappade poäng hemma mot Grekland. Som i sin tur lite oväntat tappade poäng hemma mot Georgien. Som Sverige slog.
De magiska sekvenserna som förvandlar fotboll till skön konst är svåra att glömma: Maradonas osannolika soloraid mot England, Kurre Hamrins konstmål mot Tyskland, Zlatan Ibrahimovics fyra mål mot England när Friends Arena invigdes.
Den magin finns i de flesta sporter. Men den här gången ska det handla om fotboll. Om fotboll, politik och mänskliga rättigheter.
För hur mycket man än avgudar sin fotboll, hur många timmar man än tillbringar på fotbollsläktare och i tv-soffor så finns det sådant som är viktigare. Mycket viktigare. Det stavas mänskliga rättigheter.
Sådana är det ont om i många av världens länder. Nordkorea, Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken, Syrien och Tchad bottnar den brittiska tidskriften The Economists tillförlitliga demokratiindex. Mycket bättre är den inte i Qatar där fotbolls-VM ska avgöras 2022.
I en rapport från utrikesdepartementet (december 2019) kan man bland annat läsa följande: ”Qatar saknar ett demokratiskt system och det finns betydande brister i efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna /…/ Inga fria och demokratiska val genomförs och offentlig, politisk opposition tillåts inte. Kvinnor diskrimineras framför allt inom familjerätten samt nationalitetslagen. Civilsamhället är på grund av rättsliga och praktiska hinder mycket inskränkt.”
Så där ja. Det var ord och inga visor. Lägg därtill att ”landet har en stor arbetskraftinvandring vilket ger en unik demografi med endast cirka tio procent qatariska medborgare /…/ och närmare 90 procent utländsk arbetskraft. Majoriteten av de lågavlönade är migrantarbetare och deras situation är svår. Särskilt svår är situationen för kvinnliga hushållsarbetare.”
Och för alla gästarbetare som ska se till att arenorna, en ny flygplats, vägar, kollektivtrafiksystem, hotell och en ny stad står klart i tid.
Enligt brittiska The Guardian har 6 500 gästarbetare från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka fått sätta livet till sedan Qatar tilldelades fotbolls-VM för tio år sedan. Hur många som skadats är det nog ingen som vet.
Idrott är politik. I något så när modern tid förvandlade Adolf Hitler de olympiska sommarspelen i Berlin 1936 till en enda stor propagandamanifestation för sig själv och det nazistiska Tyskland.
Idrott är politik. Det kommunistiska östblocket såg inga större problem med statligt sanktionerad dopning. Medaljer, ära och berömmelse och fantastiska rekord skulle visa världen det socialistiska styresskickets överlägsenhet.
Idrott är politik. För hur tänkte tanterna och farbröderna i FIFA (fotbollens världsorganisation) när Qatar 2010 fick fotbolls-VM. Tänkte de över huvud taget? Och hur tänker de nu, 6 500 döda gästarbetare senare?
Idrott är politik. Vladimir Putin lär knappast ha protesterat högljutt när Ryssland tilldelades de olympiska vinterspelen 2014 eller fotbolls-VM 2018. Xi Jingping, folkrepubliken Kinas president, jublade säkerligen inombords och ser en möjlighet att inför all världens tv-kameror bättra på landets nuförtiden rätt skamfilade rykte. I februari 2022 invigs OS i Peking.
Idrott är politik. Nu börjar idrottens röster höras, de tar ställning mot att Qatar får stå värd för VM 2022.
”Mänskliga rättigheter, på och utanför planen” stod det på de norska landslagsspelarnas tröjor inför VM-kvalmötet mot Gibraltar. Det tyska landslaget protesterade, kom ut i tröjor som tog ställning för mänskliga rättigheter. Det danska följde efter, men inte det svenska.
Här i mellanmjölksland gäller det uppenbarligen att inte stöta sig med någon.
– Jag tror att det är svårt att få stopp på ett VM i Qatar, sa förbundskaptenen Janne Andersson (SVT 24/3 2021).
Han har rätt. Det är svårt att stoppa Qatar-VM.
Men det är inte det som det egentligen handlar om. Det handlar inte om att stoppa eller flytta VM. Det är för sent.
Det handlar om att alla vi som äger privilegiet att leva i ett demokratiskt land gör vad vi kan för att föra ut det fasansfulla budskapet 6 500 döda gästarbetare, och ta ställning för den motståndsrörelse som trots allt börjar spira.
Det är varken för sent eller meningslöst att protestera, att kräva förändring.
Alla omärkta gravar i ökenstädernas utkanter ger en besk smak i munnen när bollen otagbart skruvar sig in i mål.