Den ukrainske soldaten hade inte behövt förlora sin arm.
Hans skada från granatsplittret var lindrig.
Men tryckförbandet hade suttit på i tre timmar och då är det amputation som gäller enligt rådande ukrainskt synsätt.
I svensk militärsjukvård hade det inte hänt. Inte 2022 när man vet att tourniquet kan sitta på mycket längre än så utan livsfara.
Det berättar Sten, som han kallar sig. Han är svensk och tjänstgör som sjukvårdare vid fronten.
Sten har lång erfarenhet från den svenska försvarsmakten och tog värvning i Ukraina i mars. Enligt honom var det ett lika självklart beslut som att gripa in när någon blir misshandlad på gatan.
Han och jag tar samma tåg till Ukraina från Polen där Sten har varit för att hämta ny utrustning till sitt förband.
Sten och en annan svensk, Johan, tjänstgör i Hospitallers, en sjukvårdsbataljon som grundades 2014. Det är en irreguljär enhet som består av frivilliga, finansieras helt med privata donationer och verkar tillsammans med den ukrainska armén.
Mer ändå: Hospitallers är en oumbärlig del av Ukrainas ambulanssjukvård på de frontavsnitt där den arbetar och utgör bortåt hälften av brigadernas ambulanskapacitet.
”Utan dem hade vi varit rökta”, säger en bekant ukrainsk soldat som inte jobbar med Hospitallers direkt, men ser vad de gör vid fronten.
Vårdteamen arbetar i grupper på fyra personer – två sjukvårdare, en chaufför och en skytt i händelse av bakhåll. Många på vårdbefattningarna har civil bakgrund.
Arbetet går ut på att åka ut till en plats nära stridslinjen, gömma ambulansen och vänta på anrop om att hämta skadade.
Men här kommer det kluriga. Bilen är en vanlig civil ambulans som inte klarar svår terräng och är oskyddad i övrigt.
Sjukvårdarna kör därför så långt det går och väntar sedan där på den skadade som förs till dem i en fyrhjulsdriven bil, ofta en pickup.
Denna väntan kan, enligt Stens erfarenhet, vara mellan 45 minuter och många timmar beroende på vägen och andra förhållanden i ett krigsområde.
Hospitallers fixar nu till de fyrhjulsdrivna bilarna så att vårdarna kan åka med även där.
Men det är inte mycket vård som man kan utföra i en pickup.
Avsaknad av rätt fordon har även ett direkt pris för vårdpersonalen. Vid uppsamlingsplatsen i Kiev ser jag en ambulans med ett kulhål i vindrutan på förarsidan. Skottsäkert glas hade stoppat kulan. En bepansrad bil hade räddat livet på de ambulanssjukvårdare som dödades av en mina för ett par veckor sedan.
Det här ringar in några av problemen, och visar vad Sverige och andra länder kan hjälpa till med. Tre saker:
Fordon: Bilar för ambulanstransport i krig av det slag som det svenska försvaret har, som Stridsfordon 360, är dyra. Men sådana och liknande fordon är en liten kostnad i det stora militära biståndet som väst ger till Ukraina.
Utbildning: Sverige har efter 2014 tränat ukrainska militära sjukvårdare – vilket har varit mycket värdefullt. Denna utbildning bör fortsätta och gärna utökas nu när vården behövs som mest.
Medicin: Brist på läkemedel, särskilt de narkotikaklassade, gör att orimligt många skadade dör. Andra får livslånga fysiska och psykiska men, som de hade kunnat klara sig undan exempelvis genom att få smärtlindring i rätt tid.
De här behoven får inte samma uppmärksamhet som de som handlar om vapen och ammunition. Men de är lika viktiga.
Fungerande fältsjukvård håller stridsmoralen och stridsvärdet uppe. Det gör ytterst att det finns fler soldater som kan använda avancerad krigsmateriel från väst.