Det är inte alla som vill ha kommunens lösningar

I tre decennier har skejtare, på egen hand, byggt upp en skejtpark, på sina villkor, inte kommunens. Nu är ”parken” hotad.

Krönika 16 april 2022 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

När jag växte upp spelade vi fotboll på ”trekanten”.

En av kommunen bortglömd (?) grönyta ämnad att asfalteras och fungera som parkeringsplats.

Det var jag och de andra grabbarna i kvarteret. Vad flickorna gjorde vet jag faktiskt inte.

Där snurrade Pelé upp backarna. Inge Danielsson avlossade stora kanonen. Bobby Charlton och Ove Kindvall var andra idoler. Och så naturligtvis det lokala division IV-lagets ”storstjärna”, byggmästaren Anders Larsson.

Vi mötte de andra kvarteren. Förde statistik, räknade fram tabeller. Vi skänkte till och med delar av veckopengen till Champion Rovers klubbkassa. Det var så vi hette. Att ”kassören” en dag tömde den och köpte lördagsgodis till sig själv för pengarna förlät vi honom aldrig.

När kommunen satte upp ”riktiga” mål på annan plats flyttades matcherna dit.

Vi övergav ”trekanten”. Nu behövde vi inte längre dividera på vilken sida målstolpströjan bollen var – om det var mål eller inte. Vi behövde heller inte försiktigt smyga in i den fruktade farbror F:s trädgård för att hämta bollen efter en snedspark.

Vid det här laget har du kanske börjat undra varför jag berättar om min barndom. Varför alla dessa historier och anekdoter.

Jo, för att vi hade hamnat mitt i en brytningstid. Det var stor sak när den organiserade ungdomsfotbollen kom till byn. Södra Sandby IF och Hardeberga BK konkurrerade om de största talangerna: SSIF hade 12-årslag, 14-årslag, 16-årsdag och juniorlag. A-lag och B-lag.

Jo, vi hade hamnat mitt i en brytningstid. Den organiserade ungdomsfotbollen tog mer eller mindre död på den spontana. Gräset och maskrosorna växte och frodades på ”trekanten” och på fotbollsplanen med de ”kommunala” målen.

Vi fick tider att passa. Tränare som skrek på oss när vi inte bjöd till. Vi reste över hela södra Skåne till bortamatcher: Stora Harrie, Askeröd, Marieholm. De som inte var tillräckligt bra hamnade utanför laget.

Alla dessa minnen och berättelser, som mellan raderna och i undertexten säger någonting om tidsandan, om samhällsutvecklingen.

Det var minnen som gjorde sig påminda när kommunfullmäktige i Skellefteå i tisdags (12/4 2022) diskuterade Christina Soldans (S) interpellation om skateboardparken Giraffen. Om dess vara eller inte vara.

Giraffen har med åren blivit ”en viktig samlingsplats där många unga, både tjejer och killar, har hjälpts åt att komma med idéer, målat och byggt”, som Christina Soldan skriver i sin interpellation.

Vad som är rätt och fel är inte lätt att veta. Det ställningstagandet får du som läsare själv göra.

För å ena sidan är skateboardparken olovandes byggd på kommunal mark. Mark som kommunen, enligt kommunalrådet Lorents Burman (S), vill och behöver ta i anspråk. Å andra sidan är det här spontanidrott i sin allra spontanaste form.

I tre decennier har Skellefteås skejtare, på egen hand, byggt upp en skejtpark, på sina villkor, inte kommunens. Nu är ”parken” hotad.

– Det känns som att amputera ett ben, säger skejtaren Jonas Lundqvist, i skateboardkretsar Sheriffen, till Megafonen (24/2 2022).

Allting tycks gå igen. Min egen barndoms spontanidrott organiserades, placerades in i en fyrkantig vuxenvärld.

Nu är vi tillbaka, inte i en värld av spontanidrott, men väl en värld där spontanidrott och organiserad idrott försöker samsas.

Samtidigt som gårdagens unga vuxna, de som banade väg för den andra vågens spontanidrott, blivit bara vuxna, eller ”sköna coola snubbar i medelåldern”, som fritidsnämndens ordförande Joakim Wallström (V) uttryckte det i fullmäktigedebatten.

Summan av den blev att kommunalrådet Burman berättade att kommunen getts i uppdrag att hitta en annan lösning för skateparken.

Vilket knappast lär attrahera spontanidrottande skateboardåkare. Många av dem lär inte vara intresserad av ”kommunala” lösningar.

Frågan som politiker av allehanda politisk kulör och ideologi behöver ta sig en rejäl funderare på är hur man på bästa sätt möter den autonoma idrottsrörelse som vuxit fram under de senaste decennierna.

Det är ingen valvinnande fråga, det är inte ens en fråga som kommer att komma upp i höstens valrörelse.

Men den är viktig. Fler måste helt enkelt röra på sig mer för att morgondagens sjukvård ska slippa morgondagens välfärdssjukdomar.

Noterar dessutom, från kommunfullmäktigesammanträdet, med tillfredsställelse, att motionen av Christina Soldan (L) och Roland Löfmark (L) om att inrätta en fritidsbank för utlåning av sport- och fritidsutrustning vann kommunens gillande.

Detta sedan fritidsnämnden beslutat att tillsätta en utredning i frågan.


 
 
 
 
 
 
Kommentera
Ämnen du kan följa