Vad är problemet?
Varför slutar sjuksköterskorna?
Det benar Rebecca Selberg och Paula Mulinari ut i en vetenskaplig artikel publicerad i Scandinavian Journal of Public Administration.
Varken orsakerna eller lösningen torde få någon att höja på ögonbrynen av förvåning.
Rebecca Selberg är forskare vid Skånes universitetssjukhus (SUS) och lektor i genusvetenskap vid Lunds universitet, Paula Mulinari är docent i socialt arbete vid Malmö universitet.
Deras studie är omfattande: 1 500 enkätsvar, 50 djupintervjuer med såväl sjuksköterskor som personer i ledningsposition, samt så kallad deltagande observation vid olika sjukhus. Så omfattande att de med stor säkerhet kan peka ut vad som är problemet.
Det är nästan 140 mil mellan Skellefteå och Malmö och mellan Skellefteå och Lund. Den lokala/regionala anknytningen är därmed högst begränsad – samtidigt som den är högst närvarande.
För bristen på sjuksköterskor är ett lokalt, regionalt, nationellt och globalt problem.
Forskargruppens slutsatser från Skåne är därmed direkt överförbara på situationen i Västerbotten.
Deras sammanfattning och konklusion lyder.
Därför slutar sjuksköterskor: Ökad arbetsbelastning, svårigheter att förena arbete och fritid, dåligt ledarskap, svagt erkännande av de anställdas förmågor, bristfällig introduktion till nya arbetsplatser och för lite fokus på livslångt lärande och kompetensutveckling.
Därför stannar sjuksköterskor: En rimlig arbetsbörda och rimliga arbetstider, ökade resurser och ökat löneutrymme, tid för kunskapsöverföring och kompetensutveckling, samt att ledningen lyssnar på dem och tar tillvara deras kompetens och erfarenhet.
Orsaker, verkan och lösningar skulle kunna vara hämtade från otaliga artiklar i Norran. För det är precis vad sjuksköterskorna sagt i nyhetsartiklar och reportage.
Frågan som måste ställas är: Varför görs inte mer, varför har inte mer gjorts?
Forskarnas dom över ledningspersonerna är hård: De erkänner inte problemen. De anser att unga sjuksköterskor är ”hoppjerkor”, som vill prova att jobba på olika arbetsplatser, och att allt ”hoppande” handlar om att få upp lönen. Vilket till viss del kan stämma, men då vill man inte erkänna de bakomliggande faktorerna som får sjuksköterskor att sluta.
Det ska påpekas att forskarnas slutsatser om ledningspersonernas göranden och låtanden handlar om skånska förhållanden. Samtidigt som det inte finns någon anledning att tro att det ser bättre eller annorlunda ut i Västerbotten.
Med detta sagt: Trots allt fungerar sjukvården, om än den haltar. Trots att missnöjda sjuksköterskor väljer att lämna vården. Trots att det snabbt uppstår en negativ spiral, som gör att de sjuksköterskor som blir kvar får alltmer att göra.
Det blir svårare och svårare att upprätthålla rutiner. Verksamheten blir lidande. Ännu fler säger upp sig.
Även om det är ett heldagsjobb att ta sig från hälsocentralen, vidare till akuten och hem igen så fungerar sjukvården.
Det är också en nyttig erfarenhet att behöva ta del av den sjukvård som man så ofta skriver om.
Låt mig efter besöket i vården få konstatera: Den svenska sjukvården fungerar och är bra. Men det tar tid.
Problemet är heller inte vården i sig. Det är att den ges alltför sällan. Ungefär vad jag skrivit i otaliga ledare och krönikor.
Och vad kan Region Västerbottens politiska ledning och ledningspersoner göra åt det?
Den politiska ledningen kan förslagsvis se till att skattepengarna hamnar rätt.
Den administrativa ledningen kan se till att bli bättre på att lyssna och låta de anställdas analyser av problemen inom organisationen komma fram. ”Det är då och endast då som sjukvården kan komma tillrätta med sjuksköterskebristen”, menar de båda forskarna Rebecca Selberg och Paula Mulinari i ett pressmeddelande från Lunds Universitet (29/3 2022).
Vi befinner oss förhoppningsvis på väg ut ur en pandemi.
Det Sverige som fanns före det lilla, elaka viruset slog till kommer vi aldrig att få tillbaka.
Svensk vård lider av stora strukturella problem. Av hierarkiska problem.
Nu är en bra tid och sätta sig ner och fundera: hur vill vi att sjukvården ska se ut, vem ska göra vad och hur ska den finansieras.
Forskargruppen vid Lunds och Malmö universitet har gett en del svar. Kanske är det där vi ska börja. Från grunden. Med att ledningen erkänner problemen och lyssnar på de anställdas analyser.
Men det brådskar. Så länge ingenting görs riskerar problemen att accelerera och sjukvården dras in i en allt djupare personalkris.