Sjukvården är en av de viktigaste politiska frågorna.

Det anser sex av tio svenskar i analys- och undersökningsföretaget Novus senaste mätning.

Hur många Skelleftebor som i dag anser att sjukvården i allmänhet, och den vid Skellefteå lasarett i synnerhet, är en av de viktigaste politiska frågorna är okänt. Men sett till hur många som engagerar sig för lasarettets väl och ve lär de i varje fall inte vara färre.

Senast i den långa raden av initiativ är ett upprop från över hundra läkare vid lasarettet. Det gör uppslutningen nästan total. I uppropet, adresserat till politiker och sjukvårdsledning i Region Västerbotten, kräver de åtgärder, snabba sådana.

Det läkarna beskriver är om inte ett lasarett i förfall så i varje fall ett lasarett på ”dekis”.

Vad de befarar är ett lasarett som på sikt riskerar att inte klara av sina uppgifter.

Ett nödrop från medicinsk och geriatrisk klinik: Antalet vårdplatser minskar, främst till följd av brist på sjuksköterskor.

Ett nödrop från ortopedkliniken: Det känns ”mer som regel än som undantag” att protesoperationer ställs in.

Ett nödrop från kvinnokliniken: Egna vårdplatser saknas, lokalerna är inte ändamålsenliga, mottagningsrummen för få.

Ett nödrop från barnkliniken: Det blir svårt att få ihop semestrarna. I värsta fall kan vi tvingas sommarstänga kliniken.

Ett nödrop från röntgen: Väntetiderna är långa. Fler och fler undersökningar behöver göras på jourtid.

Ett nödrop från anestesikliniken: Allt fler IVA-platser upptas av patienter som inte gynnas av platsen.

För fem år sedan lät det annorlunda. Politiker och tjänstemän från Region Västerbotten besökte Skellefteå för att presentera en miljardsatsning på lasarettet. Många hoppades på bättre lokaler, modernare utrustning, eller som regionstyrelsens ordförande Peter Olofsson (S) beskrev det: ”Nu bygger vi framtidens sjukvård”.

Sedan dess har förhoppningarna till stora delar förvandlats till besvikelse. Besvikelse över tidsplaner som spruckit, besvikelse över bristen på vårdplatser, besvikelse över undermåliga lokaler, besvikelse över svårigheterna att rekrytera personal.

Skellefteå växer så det knakar. En rimlig tanke är att om Skellefteå växer så borde även lasarettet göra det.

Men därifrån är om inte tystnaden total så i varje fall ”knaken” alltför sällsynta. Någon mer omfattande växtvärk har inte infunnit sig. Mer än den som uppstår när byggnationer måste kombineras med ett lasarett i drift.

Sverige går till val om ett halvår, i september. Vart fjärde år – givet att vi slipper extra val – har väljarna möjlighet att säga sitt. I val till riksdagen, till regionerna och till kommunerna.

Frågan som inte minst de väljare som bor i Skellefteås sjukvårdsdistrikt måste ställa sig är: Är vi nöjda med utvecklingen vid lasarettet i Skellefteå, tror vi att en annan politisk konstellation än den rödgröna trojka som nu styr och ställer kan göra det bättre?

Frågan är hur den nedåtgående spiral som Skellefteå lasarett befinner sig i ska kunna brytas.

Överbeläggningar och personalbrist ökar risken för arbetsrelaterad ohälsa och sjukskrivningar. Som successivt förvärrar situationen.

Till slut orkar de inte längre: läkarna, sjuksköterskorna, undersköterskorna och all annan personal. De säger upp sig, vilket i sin ökar belastningen på de som väljer att stanna kvar.

Den nedåtgående spiralen snurrar allt snabbare.

Situationen kan bäst beskrivas med hjälp av adjektiv som ohållbar och akut.

Patienter skickas hem snabbare än vad som är bäst för dem. Andra får ligga på ”fel” avdelning. Att vuxna kan behöva vårdas på barnkliniken är naturligtvis långtifrån ”optimalt”, vilket också poängteras i läkarnas skrivelse.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att coronapandemin  inneburit en extra och gigantisk utmaning för sjukvården.

Men det ska också i ärlighetens namn sägas att sjukvårdens problem inte började i och med pandemin. De har funnits där i  långeliga tider. Antalet sängplatser har minskat. Läkare och annan vårdpersonal har fått ägna sig åt annat än patientnära vård.

I det stora hela är sjukvården ett gemensamt nationellt problem.

Men den specifika situation som uppstått på Skellefteå lasarett är regional och därmed i fråga för regionens politiska majoritet. En situation som man behöver ta tag i på ett helt annat sätt än vad som gjorts under senare år.

Huvudfrågorna kvarstår: Ska väljarna vara nöjda med utvecklingen vid lasarettet i Skellefteå? Kan en annan politisk konstellation, med nya och fräscha tankegångar, göra det bättre?