Alla som varit på en högstadieskola vet att barn i mellersta tonåren är stökiga, ömtåliga och gränslösa.
De saknar perspektiv, lever på ett ganska intressant sätt i nuet, och klottrar ibland ner toaletter.
Många växer ur det redan på gymnasiet. Få skulle få för sig att starta brottningsmatch i universitetsbiblioteket eller spotta högt och långt på jobbet. 15- och 25-åringar beter sig helt enkelt mycket olika, mest för att tonåringar ännu inte utvecklat fullt fungerande kognitiv och känslomässig förmåga.
Det är därför de inte får röka, rösta, köra bil eller tatuera sig (enligt branschens riktlinjer). De får strikt talat inte ens ingå avtal, alltså köpa ett Playstation för egna pengar. De anses inte mogna att fatta stora beslut och samhället verkar tycka att det är en rätt bra ordning. Få ifrågasätter den i varje fall högt.
Vissa frågor är samtidigt mer laddade än andra; könsdysfori – när man inte identifierar sig med sitt kön – är en.
Många som lider av det, lider akut. Det var därför de dåvarande ministrarna Annika Strandhäll (S) och Alice Bah Kuhnke (MP) 2018 föreslog en sänkning av åldersgränsen för könsbyte från 18 till 15 år, samt för juridiskt könsbyte (könstillhörighet i folkbokföringen och passet) till 12 år. Förutsatt att föräldrarna samtycker.
Kritik från remissinstanser och lagrådet tvingade dock regeringen att backa. Och i höstas fick Socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågan igen. Betänkandet kom i mars och uttrycker föga förvånande tvivel eftersom det ”saknas vetenskaplig och erfarenhetsbaserad kunskap om nytta och risker med ingreppen före 18 års ålder.”
Att framför allt unga tjejer lider av könsdysfori, och i vissa fall överväger självmord, bör tas på stort allvar, särskilt av vuxna som saknar egen erfarenhet och många gånger har glömt hur tufft det är att vara ung.
Men mycket tyder också på att det finns underliggande förklaringar, mest kulturella, och de förtjänar att synas närmare.
Andelen unga tjejer som söker vård för könsdysfori har exploderat på senare år, liksom diagnoserna. Socialstyrelsen vet inte varför, eftersom studier saknas.
Samma gäller konsekvenserna. Sambandet mellan könsbytesförbud och självmord är tunt, enligt professor Lars Sandman (TT 5/3 2020), som sitter i Socialstyrelsens etiska råd. Andra faktorer spelar troligen in. Och i flera fall har diagnosen gått över med med tiden.
Mot bakgrund av detta framstår regeringens ursprungliga förslag som påfallande illa berett.
Symptomatiskt nog framstår det också som ett uttryck för ett numera ganska vanligt synsätt där individen höjs över allt annat, inklusive verkligheten.
Förslaget att tolvåringar ska kunna avgöra sin egen könstillhörighet är en god illustration. Den sortens benägenhet, att göra det objektiva subjektivt, för tankarna till Rachel Dolezal, en vit kvinna i USA som blev känd när hon krävde att få ses som svart. Det var hon inte, och det fick hon inte, särskilt inte för svarta.
Däremot var hon vuxen, med rätt att leva sitt liv som hon ville, inom rimliga gränser.
Detsamma bör givetvis gälla den som vill byta kön, inom rimliga gränser. 18-årsgränsen är en sådan. 15 år är för ungt. Det gäller alla stora beslut och det bör gälla även här.