Finansminister Magdalena Andersson måste öppna börsen innan det blir för sent.
Näringslivet blöder.
Tiotusentals anställda har permitterats, varslats om uppsägning, fått gå från sina jobb.
Tiotusentals företag riskerar att gå under. Regeringen försöker stimulera ekonomin, hjälpa företagen att överleva. Men hittills har stödpaketen haft ringa effekt.
Innehållet i regeringens krispaket finns det inte så mycket att orda om. En hel del har varit bra. Man har lyssnat på näringslivet och tillgodosett flera av deras önskemål. Det har resulterat i fem extra ändringsbudgetar och 100 miljarder satsade kronor i kampen mot coronautbrottet. Det är inte innehållet som är problemet, det är omfattningen. Alldeles för lite, för sent.
Ett framträdande karaktärsdrag hos svenska finansministrar är sparsamhet, i vissa fall övergående i ren snålhet. I det fallet är Magdalena Andersson (S) är inget undantag. Själv menar hon att det måste finnas pengar kvar att satsa när krisen väl är över. När Sverige ska gå från lågvarv till högvarv. Andra gör helt andra tolkningar av finansministerns sparsamhet.
Det man kan ana bakom låset och bommen på den vid det här laget riksbekanta ladan är någonting som närmast kan beskrivas i termer av ideologisk motvilja. Omständigheterna har gjort att Socialdemokraterna, det gamla arbetarepartiet, som i varje fall förr om åren tog strid för arbetarnas villkor, nu pumpar in pengar i näringslivet. Det lär svida i skinnet, rejält dessutom.
Det man också kan ana är en längtan efter en annan politik än den som Socialdemokraterna nu, tack vare januariöverenskommelsen, tvingas föra, i vissa fall mot sin vilja. Svångrem i dag, lite mer svängrum i morgon. Ju närmare slutet på krisen Sverige kommer ju mer klassisk socialdemokratisk politik lär vi få se. Det är ingen alltför vågad gissning.
Men det är inte vad Sverige behöver på andra sidan coronakrisen. Vad Sverige behöver, kanske än mer innan viruset slog till, är en reformerad arbetsmarknad, en reformerad bostadsmarknad tillsammans med en hel del andra reformer. Minsta socialdemokratiskt avsteg från överenskommelsens paragrafer måste resultera i en ordentlig diskussion om Centerpartiet och Liberalerna ska lämna samarbetet åt sitt öde.
Hur långt vänsterut Socialdemokraterna vill gå är höljt i dunkel. Hur långt Vänsterpartiet vill gå råder det ingen tvekan om.
I en debattartikel i Dagens Nyheter (6/4 2020) konstaterar partiledaren Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, ekonomisk-politiska talesperson, bland annat att: ”om staten skjuter till kapital för att rädda företag ska staten också gå in som ägare och få motsvarande inflytande. Det kan vara minoritetsägande, majoritetsägande eller att ta över hela företaget.”
Låt oss kalla det för en smygsocialisering av Sverige.
Drömmen om ”pappa statens” förträfflighet lever kvar i Vänsterpartiet. Tyvärr, ska tilläggas.
Det finns sådant som staten är bättre på att sköta. Men det finns också sådant som staten borde hålla fingrarna ifrån. Det inkluderar det privata näringslivet, det näringsliv som med skatter, avgifter och arbetskraft byggt Sverige till vad det är i dag.
En dag kommer coronakrisen att ha blåst över. Den dagen kommer förmodligen även dagens politiska landskap att ha förändrats.
Höger-vänster-skalan i politiken är på väg tillbaka. Det visar inte minst sprickan januaripartierna emellan, mellan högerkanten som vill ha fler och större krispaket och vänsterkanten som håller emot. Lägg därtill Vänsterpartiets gammelsocialistiska inlägg på DN Debatt.
Får vänsterkanten alltför stort inflytande så här i coronatider är risken betydande att det, när krisen blåst över, inte finns så många företag, och därmed arbetstillfällen, kvar att rädda.