Finansminister Magdalena Andersson (S) presenterar 15 nya välfärdsmiljarder. Mycket pengar, men som en snålt tilltagen löneökning, konstaterar Mikael Bengtsson, politisk redaktör på Norran.
Coronamiljarderna rullar.
Krispaketen avlöser varandra.
En sektor som länge ropat ”vargen kommer” är kommuner och regioner. Färre i arbetsför ålder ska försörja fler med arbetslivet bakom sig. Dörrarna till finansminister Magdalena Anderssons (S) riksbekanta lada har dock inte öppnats mer än på glänt. Viljan att höja de generella statsbidragen har varit måttlig. Det var innan coronan.
En majoritet i riksdagens finansutskott, en ohelig allians mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, såg i varje fall i vintras till att de fem miljarder kronor som regeringen och samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna utlovade i ändringsbudgeten förvandlades till 7,5. Välkommet. Men också det var innan coronan.
Välkommet var också finansminister Magdalena Anderssons besked på torsdagsmorgonen: kommuner och regioner får ytterligare cirka 15 miljarder kronor i år till följd av coronakrisen.
Det kan låta som väldigt mycket pengar. Och det är det också. 15 miljarder är mycket pengar. Samtidigt måste man komma ihåg att kommunernas samlade kostnader 2018 var 685 miljarder kronor. Regionernas landade på 357. Sammantaget 1 042 miljarder kronor, det vill säga drygt en biljon, det vill säga en etta följd av tolv nollor.
Så även om 15 miljarder kronor är mycket pengar motsvarar det bara 1,5 procent av de samlade utgifterna. Ungefär som en snålt tilltagen löneökning.
För Skellefteå innebär det ett tillskott på 73,8 miljoner, för Norsjö 4,1.
Det är självklart välkomna pengar. Men både Anders Knape, ordförande på Sveriges kommuner och regioner (SKR), och Tobias Baudin, Kommunals förbundsordförande, varnar redan nu för att tillskotten är långtifrån tillräckliga. Kommunal har länge och väl krävt mer pengar till välfärden, inte minst till äldreomsorgen.
När coronapandemin väl blåst över, och det kommer den att göra en dag, återstår fyrtiotalisterna, Sveriges största generation någonsin, som ska ha äldreomsorg.
Pengar är mycket, men betyder inte allt. För pengar kan kommuner/regioner köpa tjänster och utrustning, anställa folk. Men om ingen utrustning finns att köpa, om det inte finns någon att anställa, vad gör vi då? Coronakrisen har på ett närmast brutalt sätt avslöjat Sverige som ett land med stora brister beredskapen.
För några dagar sedan berättade SVT att bristen på skyddsmaterial blivit akut hos landets kommuner. Det handlar bland annat om handsprit, munskydd och visir.
Sverige gjorde inte sin läxa. Nu när krisen är här finns det inga egna lager att tillgå.
Sak samma med personalen. Inte minst fackföreningarna har länge påtalat behovet av högre löner, bättre karriärmöjligheter och arbetsmiljö. Väldigt få politiska konstellationer i majoritet har lyssnat, tagit varningssignalerna på allvar. I Västerbotten har den borgerliga alliansen talat i just de termerna – för döva majoritetsöron.
Coronakrisen har på ett obarmhärtigt sätt pekat på bristerna i det svenska samhällsbygget. Vi kan utan problem se konsekvenserna av att Sverige, sin vana trogen, gick för långt. Den här gången tömdes beredskapsförråden och sjukhussängar försvann. Pengar skulle sparas. Det är det priset som vi nu tvingas betala i form av allehanda samhälleliga brister – när krisen kom