Sänkt arbetstid för de anställda på exempelvis äldreboenden medför ökade kostnader inom offentlig sektor.
Downshifting, nedväxling, är livsstilstrenden där personer frivilligt väljer att avstå hela, eller delar av, sin arbetstid och inkomst för att leva enklare och billigare.
Att kliva ut ur ekorrhjulet, för ett liv med färre materiella inslag och mindre stress, bidrar även, enligt de som följer downshifting-trenden, till ett mer hållbart och ekologiskt fotavtryck.
Att jobba för att leva är för många mer attraktivt än att leva för att jobba.
Nu ska denna frivilliga enkelhet bli föremål för ett forskningsprojekt vid Umeå universitet, rapporterar SVT Västerbotten (31/1 2019).
Frivilligheten i att sänka sin levnadsstandard, för att öka livsvärdet, medför en tydlig koppling mellan egenmakt och konsekvens. Att i arbetsfört tillstånd självmant avstå monetärt välstånd står var och en fritt att göra, så länge det inte belastar välfärden, eller det övriga skattekollektivet.
Det finns dock flera sätt att gå ner i arbetstid. Arbetstidsreformer, exempelvis.
De senaste åren har flera projekt genomförts runtom i landet där sextimmarsdagar, med bibehållen lön, varit föremål för utvärderingar. Projekten har genomförts både i det privata näringslivet och i offentlig sektor. Inte sällan inom kvinnodominerade yrken, exempelvis i äldreomsorgen.
Nu kan det bli Norsjös tur. Ett tjänstemannaförslag vill införa en arbetsvecka på 32 timmar, under en ettårig testperiod, för att locka fler socialsekreterare till kommunen. Resterande tid ska gå till återhämtning. Arbetsmiljöskäl, minskade sjuktal och ökad attraktivitet som arbetsgivare anges som motivering till arbetstidsexperimentet.
Ett av de mera uppmärksammade försöken med arbetstidsförkortning skedde på Svartedalens äldreboende i Göteborg. Där fick de anställda under 18 månader gå ner till 75 procents arbetstid.
Utvärderingen konstaterade förvisso att de anställdas självupplevda välmående ökat, att de varit mer utvilade och att de äldre på boendet fått en mindre stressig miljö. Något annat resultat hade varit märkligt. Men arbetstidsförkortningsfrågan handlar inte bara om kvaliteten på arbetsmiljön, utan är även en ekonomisk fråga.
I Göteborg blev resultatet kraftigt ökade personalkostnader, eftersom fler behövde anställas. I en kommunal budget kvittar det därmed att den statliga utgiften för a-kassan sjunker i samband med minskade sjuktal om de lokala kostnaderna för lön och arbetsgivaravgift ökar.
Märkligt nog är partier som Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, som gjort sex timmars arbetsdag till en profilfråga på barrikaderna, mindre intresserade av att välfärdens gemensamma resurser urholkas, för att få fler att utföra samma arbete, än när medel läggs på privata alternativ med vinstintresse.
Inte heller verkar vänsterkrafterna särskilt intresserade av att öka de anställdas löner, till förmån för en svällande kommunal apparat.
Arbetstidsförkortning kan fungera som ett sätt att öka medarbetarnas livskvalitet inom offentlig sektor. Men offentlig sektor är inte främst till för de anställda utan för de unga, äldre och sjuka som är beroende av dess trygghet och välfärd.
Människor vill oftast kunna göra ett bra jobb utifrån rimliga förutsättningar.
Arbetsmiljöfrågor måste hanteras på ett mer seriöst sätt än att betala vissa yrkeskategorier för att inte arbeta.
Csaba Bene Perlenberg