Antingen gör man valfriheten svår, eller så gör man den enkel. Den röda majoriteten i Skellefteå kommun valde den förstnämnda utvägen.
Vad ska en kommun göra?
På Skellefteå kommuns hemsida kan man bland annat läsa att ”kommunen måste se till att det finns barnomsorg, förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola”, att ”kommunen ska planera för staden och nya byggen och se till att det finns bostäder” och att ”kommunen ansvarar för räddningstjänsten och ser till att det finns vatten och avlopp till alla bostäder”.
Det är reglerat i lagen.
Utöver detta finns det saker som en kommun kan göra, som är frivilliga. Det kan till exempel handla om att se till att det finns idrottsplatser, badhus, kulturskola, museum och näringslivsutveckling. En rik kommun kan självklart bjuda på lite mer extravaganser än en fattig.
Skellefteå har råd med en hel del.
Däremot finns inte alltid den politiska viljan.
I förra veckan var det sammanträde i kommunfullmäktige. Det sades nej till att subventionera broddar för 65+, man diskuterade barnomsorg på obekväm arbetstid och vård i livets slutskede. Man godkände Skellefteå Krafts försäljning av Bergsbyn 5:100 till Nortvolt, reviderade reglementen och godkände x antal avsägelser.
Det var egentligen bara en fråga som fick politikerna att gå igång på allvar. Ärende 10: Motion av Micaela Löwenhöök (M) om möjlighet att jämföra välfärdstjänster. Mycket kort handlade motionen om att kommunen skulle ta fram ett underlag för att kunna jämföra lokala välfärdstjänster och titta på hur ett verktyg för detta skulle skulle kunna utformas.
Egentligen inga som helst konstigheter. Det tyckte inte heller kommunledningskontoret. Men det tyckte den röda majoriteten i kommunstyrelsen. Och avslog motionen.
Riktigt varför politikerna i det röda blocket gick emot tjänstemännen framgick inte av debatten. Däremot presenterades ett antal mer eller mindre konstruerade ståndpunkter.
Agneta Hansson (V): Det här är uppgifter som finns tillgängliga på annat håll. Jo, det är helt riktigt. Problemet är bara att uppgifterna inte är helt lätta att hitta för den datorovane.
Ann Åström (S): Tyckandet är inte viktigt i de här sammanhangen. Men om tyckandet inte är viktigt, hur ska man då kunna mäta kvaliteten i välfärdstjänsterna?
Iosif Karambotis (S), socialnämndens ordförande, var exemplariskt ärlig och uppriktig när han någonstans mitt i debatten konstaterade att det här nog rörde sig om en ideologisk fråga.
Mitt i prick.
Självklart handlar det om ideologi.
Det handlar om den röda ideologi som säger att det är politikerna, inte medborgarna, som vet vad som är bäst för dem, mot den blåa ideologi som säger att det är medborgarna, inte politikerna, som vet vad som är bäst för dem. Det handlar om valfrihet eller brist på densamma. Och vill man inte ha valfrihet så gör man det svårare för medborgarna att välja.
Att vara ytterst sparsam med att välkomna privata aktörer inom välfärdstjänster som vård, skola och omsorg är ett annat sätt för röda politiker att försöka styra och ställa ända ner på köksbordsnivå. Vilken förskola Kalle ska gå i, vilken skola som Lotta ska välja, och så vidare.
Den riktigt intressanta frågan är: Det finns lättillgänglig information om varor och tjänster på nätet. Varför kan då inte den ideologiskt allt rödare majoriteten i Skellefteå tycka att det är viktigt att göra det enkelt att kunna jämföra tjänster inom välfärden, där det handlar om människor?
Märkligt, sa Bill.
Obegripligt, sa Bull.