Coronapandemin har synliggjort samhällets tillkortakommanden.
Med facit i hand vet vi att det var fel att tömma beredskapslagren. Vi vet att det råder brist på sjukvårdsmaterial och sjukvårdspersonal. Läkare varnar för brist på akutvårdsplatser och vissa läkemedel. Folk hamstrar. Rädslan för tomma butikshyllor, och andra hyllor, är påtaglig. Sammanfattningsvis: Ingenting är längre som förut.
När land efter land stänger ner, när land efter land stänger in sina invånare i mer eller mindre strikt och sträng karantän drabbas alla. Vissa gör det mer, andra mindre. De senaste veckorna har rapporterna om våld i hemmet ökat lavinartat. Män slår kvinnor, kvinnor slår män, kvinnor slår kvinnor och män slår män. De utsatta barnen inte att förglömma.
Konflikter och humanitära kriser förvärrar alltid våldet mot kvinnor och i nära relationer.
Lite globala siffror: I Indien dubblerades antalet anmälningar om våld i nära relationer under den första veckan med utegångsförbud, i Frankrike ökade antalet med en tredjedel efter det att landet stängt ned och i Australien ökade unternetsökningarna för att stötta kvinnor i våldsamma relationer med 75 procent. Det finns många passande adjektiv. Fasansfullt är ett.
Även om Sverige varken stängt ner eller låst in sina invånare kan man skönja en liknande utveckling här, om än inte lika dramatisk. Det kan landets tjej- och kvinnojourer vittna om.
Den höga belastningen på kvinnojourerna har blivit än högre. Dels beroende på att våldet i nära relationer ökat, dels beroende på att vården och socialtjänsten är oerhört hårt belastade.
Nej, vi i Sverige är inte alltid så bra som vi tror att vi är. Som vi vill att vi ska vara. Politiker och makthavare är bra på att prata, på att sätta upp mål, på att initiera intentioner. Men när det kommer till konkret och resultatinriktat arbete …
Nej, vi i Sverige har ingen anledning att vara stolta när det kommer till våld i nära relationer.
2018 mördades 22 kvinnor av sin pojkvän, make eller sambo. Samma år anmäldes omkring 16 000 fall av misshandel i hemmet. Hur de siffrorna ser ut på andra sidan coronakrisen kan man bara gissa. Förmodligen har varken antalet mord eller misshandelsfall minskat. Snarare tvärtom.
För en tid sedan öppnade finansminister Magdalena Andersson (S) portarna till den numera riksbekanta ladan. De fyra partierna bakom januariöverenskommelsen – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – beordrade fram 100 miljoner kronor till organisationer och föreningar som bland annat arbetar mot våld i nära relationer och med utsatta barn.
Välkomna pengar, naturligtvis, men det är ju själva den att det ska till en samhällelig kris för att göra det som borde vara gjort för länge sedan. Det vill säga tillföra den idéburna jourrörelsen mer pengar. Det har under många år trollats med knäna på många håll i vårt land.
En dag kommer coronakrisen att ha blåst över. Det är mycket som vi lärt oss, som vi borde ta med oss när vi bygger upp samhället igen.
Det finns all anledning att ta sig en rejäl funderare på om samhället gör tillräckligt mycket för att skydda våldsutsatta kvinnor och barn i nära relationer, men också män. För även om ungefär 90 procent av de som slår är män får vi inte glömma bort männen som slås. Dessutom behövs det en genomgripande samhällsdiskussion om vad våldet bottnar i.
Det borde vara självklarheter i ett upplyst samhälle, som det svenska. Tyvärr så är det inte det.