Det verkar som om många av sjukvårdens politiker fortfarande hoppas på en filantropiskt arbetande barmhärtig syster till Florence Nightingale.
Det fanns en tid när företrädesvis unga damer gärna vandrade i Florence Nightingales fotspår.
Kvinnors yrkesval avspeglade sig ofta i på den tiden typiska kvinnliga sysslor i hemmet. De blev kokerskor, förskollärare och sjuksköterskor. De blev sömmerskor, kokade mat, tog hand om barn, sydde och stickade, lappade och lagade, och tröstade.
Naturligtvis är det en förenklad och generaliserande bild av svunna dagars samhälle. Tiderna har tack och lov förändrats. Gränsen mellan vad som är kvinnliga respektive manliga jobb har förskjutits, men inte suddats ut. 2016 var till exempel fortfarande 88 procent av sjuksköterskorna kvinnor. Andelen kvinnor som legitimerades till sjuksköterskor 2017 var 90 procent.
De kvinnor och män som väljer att jobba i välfärden – undantaget vissa förhållandevis välbetalda yrkesgrupper som läkare och administrativt ansvariga – vad väntar dem?
Litar man på välfärdens fackförbund är det dålig lön, dåliga arbetsvillkor, dåliga arbetstider och dåliga möjligheter till karriär. Eftersom arbetsgivarsidan, i det här fallet Region Västerbotten, inte levererar särdeles mycket moteld kan man nog dra slutsatsen att fackförbunden har ett eller flera ”rätt” i sin beskrivning.
På debattplats i Norran har de biomedicinska analytikerna, sjuksköterskorna och arbetsterapeuterna har slagit larm. Kommunal har tagit strid för sina medlemmar. Eftersom samma budskap återkommer gång efter annan kan man utgå ifrån att deras kamp inte krönts med framgång.
Det fanns en tid då arbetsgivarna kunde hoppas på mer eller mindre filantropiskt arbetande barmhärtiga gestalter som tyst rörde sig mellan sjukhussängarna i skumma salar. Det kan de inte göra längre. När villkoren inte motsvarar förväntningarna väljer många att byta yrke. Alltför få söker sig i dag till välfärdens många bristyrken.
En dysfunktionell sjukvård har tvingat fram dysfunktionella lösningar. Landstingen har försökt lösa personalbristen med hyrpersonal. Hyrläkare och hyrsjuksköterskor har blivit permanenta inslag inom sjukvården. Nu, när det kanske redan är för sent, försöker landstingen och regionerna komma ifrån beroendet.
Man kan med fog tala om en generell kris för svensk sjukvård. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.
Då gäller det för arbetsgivaren, landstingen och regionerna, att på olika sätt värna personalen, få dem att stanna kvar och få de nyutexaminerade att välja att jobba i just deras landsting/region.
Högre löner, bättre karriärmöjligheter, bättre arbetsmiljö, fler händer i vården, bättre arbetstider. Det finns mycket som man som arbetsgivare kan göra. Problemet är bara att allt det där kostar pengar, och pengar finns det inte gott om. Sveriges kommuner och landsting har år efter år efter år varnat för en kostnads- och skattechock inom offentlig sektor.
Florence Nightingale har gått hem. Kvar finns bara vårdpersonal som vill ha lön efter arbetsuppgifter, ansvar och insats, inte efter kön, för att använda en nött och sliten floskel i sjukvårdsdebatten. Det kommer att kosta samhället en betydande slant, men att lösa den kroniska resursbristen i sjukvården måste få kosta.