Ett av få svenska fältsjukhus har transporterats från Göteborgs garnison för att uppföras vid Stockholmsmässan i Älvsjö.
I tider som dessa är det lätt att vara efterklok, att säga ”vad var det vi sa”.
Tack och lov har svenska politiker låtit bli att ägna sig åt den sortens billig populistisk retorik. Nu är det nationell samling som gäller. Men vänta bara tills coronakrisen blåst över. Då kommer politikerna att köa för att få säga ”vad var det vi sa”.
Nu är självklart prio ett att reda ut krisen. Men när det väl är gjort är det dags att ställa sig frågan: Var vår beredskap tillräckligt god?
Vårdplatserna har blivit allt färre. Mellan 2006 och 2019 minskade antalet disponibla vårdplatser från ungefär 2,9 till 2,1 sängar per tusen invånare. Sverige tillhör därmed de länder som har minst sjukhussängar i förhållande till folkmängden, enligt siffror från Sveriges kommuner och regioner. Tyskland har åtta vårdplatser per tusen invånare, Finland nästan 3,3.
Flest vårdplatser i Sverige har Västerbotten med 2,7 sjukhussängar per 1 000 invånare.
Självklart säger antalet sjukhussängar inte allt, den viktigaste faktorn är hur effektivt vi utnyttjar dem. Inga sjukhussängar i världen kan heller kompensera för bristande kompetens.
Samtidigt är frågan hur sjukvårdspolitikerna tänkt sig att följande ekvation ska få ett lyckligt slut: De som är 80 år eller äldre ökar explosionsartat samtidigt som vårdplatser försvinner.
Om det var brist på vårdplatser redan före coronautbrottet är det inte svårt att räkna ut hur det är nu. Det är lätt att vara efterklok. Men Sverige borde inte ha avvecklat alla sjukhussängar.
Men det är inte bara svenska vårdplatser som avvecklats. Under 1990-talet påbörjades nedrustningen av det svenska totalförsvaret. Frostiga förbindelser tinade. Det kalla krigets kärnvapenhot, och risk för storkrig, ersattes av avspänning och långtgående internationella samarbeten. Sverige var inte ensamt om att rusta ner, men gick längre än många andra länder.
– Inget sparades, säger Sten Lennquist, pensionerad professor i katastrofmedicin vid Linköpings universitet, till Dagens Nyheter (15/3 2020).
Nej, ingenting sparades. För 30 år sedan hade Sverige 50 fältsjukhus med sammanlagt 10 000 vårdplatser. Varje fältsjukhus hade en intensivvårdsavdelning med 18 respiratorer. Allt var snyggt och prydligt nedpackat, mobilt och kunde snabbt installeras i uppblåsbara plasttält som bildade ett sjukhus med egen elförsörjning och värme.
Men det var då det …
Självklart räcker det inte med att slå upp x antal fältsjukhus för att klara krisen. Det måste också finnas personal att bemanna vård- och intensivvårdsplatserna med. Och sjukvårdspersonal är det ont om, som du vet, inte minst sjuksköterskor. Något som det också rådde brist på, i varje fall initialt, var grundläggande skyddsutrustning till vårdpersonalen. Men under helgen har flera län förstärkts med sådan utrustning, enligt Johanna Sandwall, krisberedskapschef på Socialstyrelsen.
Dåligt med vårdplatser, dåligt med sjukvårdspersonal, dåligt med skyddsutrustning. Lägg därtill att om Sverige skulle utsättas för en nätattack, och all elektricitet slås ut, eller om vi dras in i ett krig, klarar vi matförsörjningen i bara ungefär en vecka. Finland klarar sig ett halvår. (SVT 13/2 2017)
När coronakrisen blåst över, vilket den kommer att göra en dag, behöver Sveriges politiker tillsammans med myndigheterna sätta sig ner och i lugn och ro arbeta fram nya planer om krisen skulle komma. Nu är prio ett att reda ut coronakrisen, med eller utan tillräckligt stora sjukvårdsresurser och annan samhällelig kapacitet.