Ardalan Shekarabi (S) lyckades inte genomföra regionreformen. Ojämlikheten i vården behöver dock fortfarande åtgärdas.
Västerbotten har Sveriges längsta köer till prostatacancervården.
Med fem månaders väntetid utöver riktmålet synliggjorde Cancerfonden tidigare i år den ojämlikhet som finns inom svensk cancersjukvård.
För den enskilde patienten är det i ett sådant läge knappast någon tröst att den svenska cancersjukvården är en av världens bästa.
En ny rapport från statliga Myndigheten för vårdanalys går på djupet kring skillnaderna för fem olika cancerformer: lungcancer, tjocktarmscancer, ändtarmscancer, bröstcancer och prostatacancer. Myndigheten pekar på att olikheterna är ”omotiverat stora”.
Skillnaderna beror inte på ålder, samsjuklighet (två eller flera hälsoproblem samtidigt) eller svårighetsgrad vid diagnos. Skillnaderna kan heller inte förklaras med utbildning, kön, födelseland eller civilstånd. De regionala skillnaderna är störst för prostatacancer, minst för tjock- och ändtarmscancer.
För Västerbotten är siffrorna inte katastrofala vad gäller sannolikheten för överlevnad tre år efter diagnosen. Sämst är den för ändtarmscancer, fem procentenheter sämre än den region som har högst överlevnad. För tjocktarmscancer är den fyra procentenheter sämre, för bröstcancer en procentenhet. För prostatacancer är det ingen skillnad, trots längre väntetider. För lungcancer likaså.
Att regioner har olika förutsättningar, och organiserar vården på olika sätt, är givetvis en politisk fråga. Ardalan Shekarabis havererade försök att slå samman landsting/regioner och län, bland annat för att skapa större sjukvårdsområden, var ett politiskt magplask som saknade förankring i de olika regionala identiteterna. Det sågs som ett von oben-projekt som gick alltför bryskt fram.
Att regionreformen föll var alltså både väntat och välkommet. Samtidigt var det ett tappert försök att sätta fingret på problemet; vikten av att öka jämlikheten inom sjukvården. Små regioner, inte minst de med mycket lands- och glesbygd, har problem med att göra viktiga investeringar och behålla och utveckla spetskompetens. Detta syns inte minst inom cancersjukvården.
Hade Ardalan Shekarabis regionreform blivit verklighet hade det kunnat bli startskottet för en rimlig chans att frigöra medborgare från vad som i grunden är onödiga regionala ojämlikheter. Problemet med sjukvården är att den kräver mer samarbete än bara sammanslagna regioner.
Nu ser sig regionpolitiker över hela landet, inte minst i Västerbotten, tvingade att möta bistrare ekonomiska tider. Kostnaderna ökar snabbare än intäkterna, inte minst läkemedelskostnaderna för ovanliga sjukdomar, men även för en tilltagande kapplöpning regionerna emellan för att rekrytera personal.
I Västerbotten planeras det under 2020 för besparingar inom bland annat sjukhusvård, utomregionvård och bemanningspersonal.
Den ack så omhuldade tanken om en jämlik vård blir en Potemkinkuliss så länge varje region ensam strävar mot samma mål.
I dag torde det vara en offentlig hemlighet att jämlikhetsmålet på många platser är omöjligt att nå.
Ett förstatligande av sjukvården behöver inte vara lösningen på problemen, men det torde stå klart att utan gemensamma krafttag på en övergripande nivå kommer varje vårdzon att fortsätta vara en öde ö.
Fotnot: En Potemkinkuliss kan närmast beskrivas som bedrägliga skönmålningar avsedda för att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser.
Csaba Bene Perlenberg