Att kunna ta sig till jobbet, till skolan, till fritidsaktiviteter och till släkt och vänner är en förutsättning för att vardagen ska fungera, och att man ska må bra.
Med julen, årets största familjehögtid i sikte, blir skillnaderna mellan de funktionshindrade och de som inte är det tydlig. Och då handlar det inte bara om att var femte funktionshindrad inte har en nära vän (Handisam, Myndigheten för handikappolitisk samordning, 2013). Det handlar också om bristande tillgänglighet till bland annat affärer, restauranger och offentliga lokaler.
Kalendern har med åren blivit full av ”dagar”. Vissa är viktigare än andra. Kanelbullens dag, och många andra dagar också för den delen, är trams och kommersialism. Lätta att bortse ifrån. Andra dagar är värda att uppmärksammas. Till den senare kategorin hör den internationella funktionshindersdagen, den 3 december.
Man skulle kunna tro att Sverige, med sina klart och tydligt uttalade ambitioner om att vara ett jämställdhetens paradis här på jorden, för länge sedan skulle ha sett till att personer med funktionsnedsättning kan ta del av och/eller bidra till samhällsutbudet. Så är det inte. Det vittnar sex lokala funktionsrättsföreningar om på debattplats i Norran (3/12 2018).
De skriver bland annat: ”Det kan handla om nivåskillnader, trösklar, avsaknad av hörselslingor, dörröppningsautomatik, kontrastfärger, bristande skyltning eller dålig belysning på gator och torg och i receptioner, butiker, restauranger och på teatrar.”
De skulle kunna ha lagt till trånga affärer. Att som rullstolsburen försöka handla julklappar i en mindre affär, med trånga gångar och mycket folk, måste vara en hemsk upplevelse.
Att tillgängligheten för funktionshindrade har brister, även här i Skellefteå, är varken en hemlighet eller en nyhet. Nu ska bygg- och miljönämnden ta tag i problemet på allvar, och det är bra. Alla hinder i det offentliga rummet som anmäls ska utredas av kommunen. Det är bara att hoppas på att det ger resultat, att Skellefteå blir en tillgängligare stad för funktionshindrade.
Men tillgängligheten är bara ett av en lång rad problem som funktionshindrade stöter på.
Det finns en uppenbar risk att funktionshindrade blir isolerade. Deltagandet i olika sociala aktiviteter är bara hälften så högt i åldern 16 till 64 jämfört med den övriga befolkningen.
Att ha ett arbete att gå till är ett sätt undanröja risken att bli isolerad. Men för att få ett arbete krävs utbildning och många barn och unga med funktionsnedsättning har det tufft i skolan. Det finns brister i arbetet med särskilt stöd, och det är tre gånger så vanligt att barn med en funktionsnedsättning blir mobbade jämfört med den övriga befolkningen.
Det talas väldigt ofta om behovet av en väl fungerande vårdkedja när det gäller äldre multisjuka. Det talas betydligt mer sällan om att personer med en funktionsnedsättning väldigt lätt ramlar mellan stolarna när vårdkedjan inte fungerar. Det har sagts många gånger tidigare, men det tål att upprepas: Det är inte acceptabelt att man måste vara frisk och stark för att få vård.
Det är många som kan göra mycket för att förbättra situationen för personer med olika funktionsnedsättningar. Kommuner, landsting/regioner, regering och riksdag bär ett stort ansvar. Men också vi som privatpersoner. Att bildligt ”hjälpa tant över gatan”, som jag fick lära mig när jag gick i skolan, var kanske inte en så dum kunskap att lära ut.
Den 72:a upplagan av den internationella funktionshindersdagen har passerat. Om alla hjälper till kan Skellefteås funktionsrättsföreningar förhoppningsvis rapportera om betydande förbättringar till den 73:e upplagan.